måndag, januari 22, 2007

Ny blogg

lördag, december 23, 2006

Jag är strandsatt. Jag lägger ner.


Solen går ner över Arlanda. På Heathrow råder äcklig dimma.

Jag är strandsatt i London. Har varit på resande fot i 24 timmar utan att ha nått målet – New York.
En tjock filmjölkig dimma drog in över Heathrow för några dagar sedan, försenade flighter och orsakade kaos. Det är ett helvete här, känns som Die Hard 2. Man går runt och tänker tankar som: Jag hatar England. England för mig är vad Göteborg är för Bengt Ohlsson. Jag hatar engelsmän, de är fula och fräkniga. De till och med låter hemskt. De pratar amerikanska med göteborsk dialekt.
Ja, ni hör ju. Rätt less.
Men inflygningen över Heathrow igår kväll var rätt fin. Vi svävade över molnen i en halvtimme i väntan på landningstillstånd. Där ute i mörkret såg jag ett stimm av blinkande plan, också i väntan på nedfärd. Och den där böljande mjölkiga dimman hade små upplysta tussar i sig, såg ut som ett fluffigt bomullstäcke med en massa lysdiodrar under. Som ett skyddande hölje över civilisationen.
Nu sitter jag på en rörig kaffebar precis intill gate nummer 7 på Heathrows terminal 4. Vi lyfter – förhoppningsvis, knock on wood – om en halvtimme.
Och anledningen till att jag skriver är att jag lägger ner den här bloggen nu.
God jul! Så hörs vi efter nyår.

lördag, december 16, 2006

Joe Pescis comeback och andra filmnoteringar



Joe Pesci är tillbaka. Stillbilden ovan är tagen från trailern till Robert De Niros kommande CIA-drama The Good Shepherd . Det är första filmen Pesci gör på åtta år.
     En anmärkningsvärd hiatus. Säg någon annan skådis som likt Pesci bara gått upp i rök, utan att lämna efter sig så mycket som en nysning till förklaring i intervjuväg. Istället har han ägnat sig åt sina kapplöpningshästar, lite kändisgolfande samt att sjunga in jazzskivor under pseudonymen Joe Doggs.
     Om detta kunde man läsa i den amerikanska filmtidningen Premiere i våras. Där fick man också veta att anledningen till att han nu, efter så lång tid, valt att medverka i en film igen är »en personlig grej, mellan honom och hans buddy De Niro«. Pesci kommer bara medverka i en enda scen.
     Filmens producent Jane Rosenthal medger att frånvaron är frivillig: »It takes real balls to turn your back on something.« Och förutom det självklara mystiska skimmer det skänker honom kan jag inte låta bli att tänka att det får honom, i egenskap av hollywoodstjärna, att bli lite mer mänsklig. Bara det faktum att han faktiskt har ett annat liv bortom filmen, som han prioriterar istället... En förmåga andra skådisar i hans generation, inte minst polaren De Niro, skulle må bra av av anamma då och då.
     Kanske blir det här det sista vi ser av Joe Pesci. Inga fler filmer är inplanerade enligt hans sida på Imdb. Men för ett fan av hans rolltolkningar i JFK, Maffiabröder och Casino är det i vilket fall en välkommen comeback.
     Och filmen verkar ju rätt najs, som en historisk Syriana, typ.

Såg Bogart- och Bergman-klassikern Casablanca för första gången för en vecka sedan. Det ligger verkligen något i det Brian Cox karaktär säger i Adaptation: »one of the greatest screenplays ever written.«

Såg även The Last Samurai häromsistens. I dessa tevetider var det oerhört uppfriskande att för en gång skull se något så övermaga storslaget och påkostat, med Tom Cruise i huvudrollen och som faktiskt tar slut efter ett par timmar.

Och till sist vill jag bara buzza för webbteven på Svt.se: att öppna den där mediespelaren, klicka på »extern spelare«, få upp programmet i Real Player och se på Världens modernaste land i finfin kvalitet i helskärmsläge… Jag ska aldrig mer kolla teve på teven.

onsdag, december 13, 2006

Elle Fanning enda ljuset i sci-fi-mörkret



Redan i den underbara John Irving-filmatiseringen The Door in the Floor visade Elle Fanning att hon var en betydligt charmigare, mer nyansrik och mindre lillgammal barnskådis än sin storasyster Dakota. Då var hon fem år. Nu har hon hunnit bli åtta och spelar en avgörande roll i Sci Fi-miniserien The Lost Room, som premiärvisades i USA häromdagen.
     Serien kretsar kring en rad vardagliga objekt, med mer eller mindre användbara superkrafter, kopplade till ett mystiskt motellrum. Det mest kraftfulla objektet är nyckeln, »The Key«, som Peter Krauses poliskommisarie snubblar över.
     Idén är god. Och det kunde blivit något bra av det. Men tyvärr är Elle Fanning det enda riktigt bra med serien. Och tyvärr slarvar Krause bort henne redan i inledningen av avsnittet.
     Resten ägnas åt ett trött händelseförlopp totalt befriat av subtila undertoner. Det kryllar av bra skådisar – Kevin Pollak, Julianna Margulies, Peter Jacobson – men de får sannerligen inte mycket att jobba med. Bara en strid ström av träig, övertydlig dialog, proppad med ansträngda begrepp som skådisarna förgäves försöker leverera med framtvingad nerv: The legion. The room. The reset. The key. The object. The the the... the horror!
     Dessutom, och nu är jag ingen expert på sci-fi-grejer, men det är lite löjligt hur snabbt folk accepterar denna övernaturlighet? Lite motstånd kan man väl begära? Lite stringens, lite al dente... bara för dramats skull? Please!
     Och sådana saker som hur hur snabbt Krause lyckas kuva seriens bad guy The Weasel. Från att ha fräst sönder människor inifrån med sin microvågsugnladdade penna blir han plötsligt snäll som en mus efter att Krause lockat med möjligheten att få – ni gissade det – The Key!
     Det finns något kittlande med själva upplägget. Precis som i nämnda Day Break nedan, eller exempelvis Lost, vill man ju få lösningen på gåtan, förklaringen bakom det förlorade rummet. Men tyvärr är resultatet inte mer än en b-film i teveserieformat. Själva antitesen till den nya tidens kvalitetsserier.
     Inledningsavsnittet var drygt 80 minuter långt. Jag hade hellre kollat ikapp första säsongen Sleeper Cell.

tisdag, december 12, 2006

Diggs dunderserie räddar tevetittandet



Jag har tre laster: nikotin, socker och teveserier. Jag njuter när de är tillgängliga, får abstinens när de försvinner.
     Den senaste veckan har en våg av kallsvettningarna lurat uppe vid hårfästet när flera favoritserer tagit juluppehåll: Studio 60, Heroes, Ugly Betty. Hårddisken knorrar av hunger och lediga gigabytes.
     Men just som jag börjar skaka av torrentskälvningar sparkar Taye Diggs in en sidodörr och levererar fem fenomenala avsnitt av spänningsserien Day Break, som Kjell skrev om här och här.
     Taye Diggs spelar Brett Hopper, en Jack Bauer instängd i Måndag hela veckan, en LA-snut som sätts dit för ett åklagarmord och upplever samma dag, om och om igen.
     Med ett sådant skruvat upplägg måste man självklart – precis som i 24 – se mellan fingrarna för diverse manusmässiga krumbukter och logiska kullerbyttor. Hur kommer det sig till exempel att Diggs ena dan råkar rätt i händerna på de agenter som är efter honom, medan han andra dan slipper dem helt förbi? Hur kan en sådan jagad man plötsligt slå sig ner på ett fik för att begrunda situationen?
     För att dramat kräver det såklart. Det vore förstås omöjligt, och säkert rent plågsamt långtråkigt, att hålla varje storytråd vid liv i varje avsnitt. (Jag ser framför mig ett Seinfeld-likt pitchmöte på tevebolaget: »i varje avsnitt händer samma sak!«)
     Men till skillnad från 24, där vissa avsnitt kan vara tragiskt trista transporttimmar, är tempot i Day Break så svindlande högt att man har överseende med hålen i handlingen.
     Dessutom bjuder premissen på en helt annan möjlighet att vara flexibel med formatet. Det är uppfriskande hur avsnitten hela tiden byter skepnad – hur vissa utspelar sig under en och en halv dag, andra under tre – och därmed bjuder på en oemotståndlig oförutsägbarhet.
     Ta senaste avsnittet, som utvecklade sig till en härlig homage till en av de bästa polisfilmerna någonsin: snut-tar-snut-som-gisslan-dramat The Negotiator med Samuel L Jacksson och Kevin Spacey. Eftersom Diggs karaktär vet att allt är »återställt« nästa dag kan han tillåta sig nästan vilka drastiska situationer, och rena återvändsgränder till åtgärder, som helst. Han vaknar ju ändå upp i sängen dagen efter.
     Det enda jag riktigt stör mig på är att de i varje avsnitt nollställer numreringen av dagarna. I avsnitt 5 borde vi rimligtvis vara uppe i 9-10 dagar, right?
     Day Break blev en riktigt positiv överraskning, en kittlande lucköppning i tevelandskapets adventskalender. En superspännande smällkaramell i… erhm, tevegranen (exalterade blogginlägg kräver löjliga liknelser). Hoppas bara det håller hela vägen ut. Och att vi faktiskt får se serien hela vägen ut.
     För om Day Break gör en Kidnapped och lämnar tablån… ja, då är jag nog tvungen att ta in på avvänjningsklinik över julledigheterna.

onsdag, december 06, 2006

Trenden som tappade fotfästet



Förmodligen spär jag bara på den här grejen nu, men jag kan inte låta bli höja ett irriterat ögonbryn över den här Hemingway-trenden. Det tycks råda något slags konsensus att det finns en sådan. Att den är utbredd. Jag vet inte det.
     Snarare ser vi ett exempel på en lövtunn trend, som skapat så mycket refererande, så mycket biprodukter och textslagg, att man inte längre kan hitta tillbaks till ursprunget.
     De enda vettiga exemplen jag hittat – baserat på mitt läsintag samt några snabba bloggsökningar – är en artikel av Therese Bohman i Rodeo samt en diskussion på Martin Gelins blogg. Efter dessa refererar var och varannen tidningartikel till att »lifestyle-folket« och »popskribenterna« skulle anammat någon slags Hemingway-fetish.
     De senaste två exemplen är Maxim Lindqvists porrkrönika i senaste Rodeo och Caroline Ringskog Ferrada Nolis reportage om rasismen i nya Bon, som båda refererar, helt självklart, till denna påstått utbredda Hemingway-trend. Det är Lindqvist som i en svepande bisats tycker sig kunna ringa in »lifestyle-folket« och det må vara en slint på på tangentbordet.
     Med Ringskog är det värre. Hon försöker använda Hemingway-grejen som något slags hävstång för sin tes att populärkulturen blivit mer kaukasisk, mer rasistisk. En intressant artikel i övrigt, som i sitt uppräknande av »vita« tidningsomslag och statistik över Mika’s-modellernas vita-kontra-färgade utseenden (90/10) verkligen är något på spåren. Men när hon plockar upp en sådan pseudodiskussion, en sådan bloggstorm i ett vattenglas som denna Hemingway-hägring är, då skjuter hos sin tes rakt i foten.
     Möjligtvis kan man skönja någon negativ slagsida med bloggvärlden här. Att en liten klick skrivande människor blir så uppslukade av det som händer i kommentarstrådarna att de plötsligt, utan att tänka efter, spiller över diskussionen i tryckta tidningsartiklar. Plötsligt ska en mångdubbelt större läsekrets förstå och relatera till något marginellt fenomen som påbörjandes långt tidigare, i ett forum far away…
     Det är då det börjar bli farligt. När man bedriver journalistik utan att ange källan. När man berättar historier om samtiden utan att påvisa exempel. Jag menar, vem klär sig som Hemingway i dag? Vem »koketterar« med hans skepparkrans? Ringskog påstår att dessa människor finns. Så, visa dem!
     Bläddrar man fram till sidan 35 i senaste Rodeo konstaterar Daniel Björk att det nu för tiden är »viktigare att nämna ett fenomen före någon annan än att skriva eller säga något vettigt om det.«
     Att en tidning i ett och samma nummer både är del av lösningen och problemet är den enda glädjande trösten i sammanhanget.

tisdag, december 05, 2006

Bäst just nu



Utan större omskrivning, men det måste sägas: Studio 60 on the Sunset Strip är fenomenalt bra just nu. Fenomenalt!
     I de senaste tre avsnitten, de som följt efter Nevada-dubbeln, har bitarna i detta drama med eftertryck fallit på plats. Jag tänker inte längre Vita huset när jag ser det. Jag letar inte längre efter smulor av Sorkin-känslan, den storslagna, som sätter sig i maggropen.
     Den bara finns där. Sitter som en smäck.
     Och senaste avsnittet, när så många av de härliga karaktärerna fick blomma ut i återhållen julfeeling – hur Jack Rudoph blir allt mer en good-bad-guy, hur Danny Tripp vecklar ut allt fler flikar ur sin personlighet, hur network-bossen fick drämma till med ett sådant solklart Sorkin-klimax, och hur storytrådarna spinner upp i allt mer hårddragna cliffhangers… det var underbart. Fullkomligt underbart.
     Men bäst var kanske tributen till New Orleans: efter att en enastående duktig trumpetspelare vävts in i storyn fick han av avsluta julavsnittet med en knäckade version av O helga natt.
     Julen kom tidigt i år…

För övrigt har jag gått och blivit tevekrönikör i ett skönt månadsmagasin. Återkommer med mer info efter nyår.

onsdag, november 29, 2006

Uppfriskande finlir i nya Bond



Det märks när min farsa sett en film han gillar. Han pratar oavbrutet om den i veckor efteråt. I vintras var det 40 year old virgin som var »det bästa sedan Pulp Fiction«. Och eftersom han nu i tre veckors tid, under exalterade former, återberättat varenda scen ur Borat tänkte jag vänta med att se just den.
     Så jag gick och såg nya Bond istället.
     Det finns något skönt kulturfrånvänt att kolla Bond när det pågår finsmakarfestival i varenda salong i Stockholm, på samma sätt som det känns härligt världsfrånvänt att soffa ner sig i dvd-samlingen en solsommardag. Att dessutom se Bond på Park på Sturegatan, Stockholms mest backslickade biograf, förstärkte känslan.
     Hursomhelst. Det har ju skrivits några spaltmetrar redan – Jonas är som vanligt smartast och Conan mest klarsynt. Men vid sidan av att Daniel Craig krossar som den nye, märkligt dubbelbottnade Bond, så var det faktiskt uppfriskande att se en franschise-action vara så… dialogbetonad.
     När trenden går mot det allt med renodlat actionspäckade, där transportscenerna klipps bort till förmån för hiskelig bergochdalbaneaction, håller Casino Royale kvar vid ett mer klassiskt karaktärsfördjupande.
     Även om det inledande actionpaketet var i nivå med de båda Bourne-filmerna och den senaste Mission Impossible är det faktiskt scenerna med Bond och Vesper, spelad av en underbar Eva Green, jag minns bäst. Den där blöta duschscenen, där de båda sitter påklädda, omskakade efter ännu ett dödsskjutning. Eller tågscenen, där de möts första gången och dialogen stundtals var riktigt rolig. Eller i alla fall oväntat rolig.
     Paul »Crash« Haggis har gjort ett bra jobb med manusputsningen. Jag har svårt att tro att de andra två husmusarna i Broccoli-imperiet kom upp med de sköna ordvändningarna kring Bonds barndom.
     Och ta en sån scen där Bond väljer att döpa den drink han just uppfunnit efter kvinnan han just träffat.
     »I think I'll call it a Vesper«, säger Bond, varpå Vesper svarar:
     »Why, because it leaves a bitter aftertaste in your mouth?«
     Såna små detaljer… jag vet inte vad det var i dem, men det svängde.

För övrigt är Rodeo, med sin nya hemsida, det bästa pappersmagasin gone webb vi sett hittills i Sverige.

måndag, november 27, 2006

Äntligen tillgänglig! Killinggängets mästerverk Ben & Gunnar



Om jag skulle plocka ut mina bästa svenska filmer genom tiderna skulle Ben & Gunnar, en liten film om manlig vänskap komma högt, minst topp fem.
     Aldrig någonsin har en stockholmsskildring, en skäggskildring och en kärleksskildring satt så djupa spår. Här lades grunden för det som skulle komma att bli deras riktiga mästerverk – Fyra nyanser av brunt. Den finstilta gränsen mellan parodi och allvar, mellan sexskämt och becksvart ångest.
     Så många minnesvärlda scener. Alla När Harry mötte Sally-referenser. Alla sköna mellanklipp, intervjuerna med skäggprydda farbröder i alla åldrar (»jag skaffade mitt första skägg i Antwerpen, på en skolresa i nian.«). Alla stereotypa manliga attribut, tennismatcherna mellan Rehborg och Inde.
     Särskilt scenen när Rehborg, alltså Gunnar, är så olycklligt kär i Ben att han sitter apatisk på tennisplanen medan Inde fortsätter smasha skämt om »mutta hit och mutta dit«.
     Efter tennismatchen promenerar de genom en park, och Inde går loss om att han såg »så jävla schysst piratporr härom kvällen«, varpå Gunnar viker av från stigen och promenerar rätt ner i en liten damm.
     »Gunnar! Vad gör du?!«, skriker Inde. »Vad går du ut och ställer dig i vattnet för? Är du ledsen eller? Faan vad konstig du har blivit.«
     Denna sveriges Brokeback Mountain kom 1999 som en del i Killinggängets Svt-tetralogi Fyra små filmer. Av dessa fyra filmer var det bara Torsk på Tallin som gavs ut på dvd – alltför dyra musikrättigheter satte käppar i hjulet för de andra – och den har därefter upphöjts som den främsta av filmerna. Men själv håller jag än idag Ben & Gunnar som en av Killinggängets absolut största stunder. Långt större än Torsk på Tallin.
     Och nu, sju år senare, har någon vän själ lagt ut hela mästerverket på torrent – komplett med alla explosiva Hungry Heart-stunder och arkivbilder från Springsteens Ullevi-spelning 1985.
     Skynda fynda.

söndag, november 26, 2006

Sen sist



Värmen är påtaglig inne på kaffebaren Mellqvist. Ute på Rörstrandsgatan är lunchtimmen grådisig och fuktig. Jag står mitt emellan en okänd kvinna med lattebeställningar to go och en okänd man med lugn i blicken och urdrucken machiato på fönsterbordet.
     Kvinnan undrar om det hette »svallande« eller »vallande« när värmen gör sig påmind så i kroppen.
     »Det heter vallande«, säger mannen och påpekar samtidigt vilket obehagligt ord det är.
     Jag säger att de flesta ord på V är ganska obehagliga: vulva, vätska, vapen, viktig, verklighet…
     »Och bröstvårta!«, säger mannen.
     Och jag tänker att det precis det här jag saknat sedan jag flyttade härifrån för 16 månader sedan. Staden i staden, runt-hörnet-känslan, den enkla gemenskapen nere på kaffebaren. Precis det jag vill tillbaks till. Det må vara ett mediegetto, ett bostadsrättshelvete med kvadratmeterpriser uppåt 53 000 kronor, ett betryggat kultur-alibi-kvarter. Men som ingen annanstans i staden känner jag mig hemma, i kvarteren runt Birkastan, runt St Eriksplan och längs Rörstrandsesplanaden bortåt Odenplan.
     Tre år, 2002 till 2005. Jag trodde inte att en stadsdel kunde sätta såna spår.

Bodil Malmsten måste vara fyrtiotalistgenerationens mest moderna författare. Hon bloggar, hon ges ut av Modernista, hon har författaruppläsning på Street i Hornstull.
     Jag tror det är så jag gillar henne, som man instiktivt kan gilla folk, författare, utan att direkt gilla deras grejer. Läste Priset på vatten i Finistere och den var väl fin, men en tvåhundrasidig skildring av blomsterrabatter är ju inte direkt sprunget ur min intressesfär. Istället är det hennes tonläge, hennes attityd och förhållningssätt till texten som fastnar.
     Författaruppläsningen på Street är som en indiespelning för kulturkoftor. Samma trängsel, billiga öl och svartklädda publikhav, men med författaren och förlagsmänniskan istället för sångaren och snygga gitarristen som festens epicentrum.
     Bodil läser en vacker passage om Vasaparken och jag tänker på hennes bloggbilder från Vasastan och kanske är det där kopplingen ligger.

Jag upptäcker Mariaberget. Promenerar längs promenadstigen nedanför Bastugatan. Ser Riddarfjärden ligga blank med några pråmar utanför Riddarholmen.
     Det är onsdag i november, det är tio grader ute. Fucking tio grader! November! Sånt man reagerar på när man följer Planeten. Den sugande suggestiva klimatpropagandan från Lucky People Center-gänget som går på Svt på torsdagar.
     Om fyrtio år är vi nio miljarder människor, kineserna har blivit medelklass, oljan tagit slut, skogar och fiskevatten sönderexploaterade, jordytan täckt av städer och motorvägar, tjugofem procent av däggdjuren utrotade.
     Man får ont i magen.
     Man åker hem och drar ett gammalt Studio 60-avsnitt över sig.

torsdag, november 16, 2006

Farväl Falkenberg



Redan efter tio minuter börjar de sucka, grabbgänget i raden bakom mig. De ömsom fnissar, ömsom stönar. Bilderna är väl för konstiga, dialogen för flummig, storyn för oklar.
     Det tar inte lång tid innan de börjar väsa till varandra: »Vad fan är det här för film?« En fras de återkommer till med jämna mellanrum.
     Ett biobesök på Filmstaden Sergel begår man sannerligen på egen risk. Jag minns en annan gång, jag klämde en ensambio en fredageftemiddag. Det var väl vid tretiden och jag tänkte i min enfald att går väl ingen jävel på bio. Som jag misstog mig. En hel hord av tonårstjejer, förmodat från förorten, viskade och fnittrade och väsnades genom en hel film. Jag minns inte vilken film, men jag minns förortsbrudarna.
     Killen som sitter rakt bakom mig börjar röra på sig oroligt. Det är precis vid scenen där killarna i filmen badar nakna i en bäck. Någon väser igen: »Vad fan är det här för film?« Killen rakt bakom mig kör foten i mitt ryggstöd, äter högljutt på ett popcorn, svarar: »Jag fattar ingenting.«
     Jag tänker: biobesöken i alla ära – ensambio, sitta här på andra raden, se hela duken, försöka omslutas av filmen och sedan romantisera alltihop på bloggen – men det här ska man väl inte behöva acceptera?
     Jag lyckas ändå se filmen med hyfsad behållning. Scenerna är fina, bilderna är vackra, men jag fattar inte riktigt den här viljan att vara barn igen. När jag växte upp ville jag inget annat än vara vuxen, fri, få göra allt det där man drömt om att göra. Men så hade jag å andra sidan inget sånt gäng, inga barndomskompisar på det sättet. Redan när jag var elva ville jag till storstan.
     Så fort sluttexten börjar flimra fram, så fort den där Marit Bergman-låten kör igång, reser sig grabbgänget bakom mig och lämnar biografen under det solklara konstaterandet: »Det här var den sämsta film jag någonsin sett.«
     Jag undrar vad de hade förväntat sig. En ny Fucking Åmål kanske, eller så var biljetterna till Borat slutsålda.
     Eller kanske var det bara så, att de var ett grabbgäng, i sina prick tjugo, som bara gillar att gå på bio. Och som faktiskt tillåter sig själva att någon gång då och då se en film av ren nyfikenhet.
     När den insikten slår mig är de säkert redan ute på Hötorget.

tisdag, november 14, 2006

Jag och Jack Black



I nya numret av Magazine Café återges min första kontakt med den internationella kändisvärlden: en intervju med Tenacious D.
     Glamouröst? Snarare overkligt. En bekräftelse på att omständigheterna styr innehållet, snarare än vilja och ambition.
     För först styr skivbolagsfolket upp med tidningsredaktörerna. Sedan sitter man där en måndagkväll, som inhyrd skribent, och väntar på samtal från New York. Ett samtal som självklart skjuts upp till kvällen därpå, då man sitter där igen, och väntar, med minutiöst förberedda frågor – riktade till Jack Black.
     Men när skivbolagsfolket väl ringer, och mekaniskt meddelar att »I’ve got Tenacious D for you«, visar det sig såklart att sidekick-Kyle också med på tråden, vilket skivbolagsfolket undkommit att berätta. Hälften av frågorna i sjön.
     Sen känns det som om allt spårar ur totalt. Under den lilla halvtimme man får tjabblar duon oavbrutet i mun på varanda, ens vanligtvis så världsvana engelska gurglar ur munnen, man skriver frenetiskt på powerbooken och förbannar sin naiva övertro på sin förmåga att transkribera amerikanska i realtid.
     Starstrucked? Man hinner inte.
     Många av småintervjuer är så där, lätt kaosartade. En sorts seize the moment-journalistik, där de små nyanserna och felsägningarna, de galna uttrycken och oväntade meningsutbytena, blir själva poängen i texten.
     Men slutresultatet blir faktiskt väldigt roligt.

* * *

Apropå publiceringar. För ett tag sedan fick jag ett mail från en man vid namn Pavel Pollak. Han var polsk-svensk översättare av Hjalmar Söderberg, skrev han, och ville låna en ett årsgammalt inlägg från min blogg till sin förlagssajt.
     Så stoppa pressarna: Konrad på polska!

söndag, november 12, 2006

Ensambio. Och Studio 60 äntligen i högform!



Björn af Kleen hade en bra text i Sydsvenskan om ensamätande härom veckan. »En fysisk prövning i ett Sverige utan lumpen.« Jag kände igen mig, även om min mesta ensamaktivitet är biobesöken.
     Man går en tidig föreställning, begär plats långt fram i salongen, oftast framför de andra besökarna, så att duken upptar hela ens synfält. Så att inget annat än filmupplevelsen kan tränga in i tankarna. Så att det i slutet av filmen, när folk ätit upp allt popcorn, prasslat klart allt godis, känns som man nästan är själv i salongen. En sällsynt urban exklusivitet.
     Senast var det Djävulen bär Prada. En underskattad film. Skala bort det tillrättalagda slutet och det faktum att Anne Hathaway inte övertygar som den fula, smarta tjejen, och du har en raktigenom underbar karriär- och storstadsskildring. Svindlande kontorsmiljöer, härliga mingelparties, the streets of New York…
     Men man måste erkänna att den lider av Wall Street-problematiken. Ni vet, filmer man älskar första halvan av, innan den onda, kalla kommersiella världen – allt det coola, häftiga – skitnödvändigt ska tas avstånd ifrån. Meryl Streep-karaktären är ju Gordon Gekko.
     Hade Anne Hathaway bara dumpat tråkpolarna och tråkpojkvännen och istället levt lycklig i alla sina dagar med den sköne New Yorker-skribenten hade filmen kunnat bli årsbästa.
     Nu är den bara årets skönaste underhållning.




För övrigt var senaste avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip, det första i en to-be-continued-duo, precis den typ av nervkittlande, smilgropstriggande gåshudsfest som är Aaron Sorkins signum. Det var, får jag lov att erkänna, första gången det hände i serien.
     Även om jag hittills envist hävdat seriens storhet – ett lite dumnördigt resultat av mitt ohälsosamma förhållande till Vita huset – har jag haft mina tvivel. Men det är tvivel som nu är bortblåsta. Det kanske krävdes en härligt tilltrasslad och och invecklad slå-knut-på-knuten-story för att Sorkin skulle komma till sin rätt.
     My god, vad bra det var! Alla – alla! – skådespelarinsatser var fenomenala. Härliga Steven Weber som briljerade med sina återhållna frustrationer i den sköna telefon-sekvensen med kineserna. Bradley Whitford som fortsätter förädla Danny Tripps tillbakalutade cynism i en underbar privat-jet-scen. Och John Goodman som gästspelare! Kan inte bli tyngre. Han gör precis samma pondusroll som den brutala stand-in-president han spelade i slutet på fjärde Vita huset-säsongen.
     Och nu lyser grönljuset för en fortsättning på serien.
     Det tackar vi för.

söndag, november 05, 2006

Höstpyssel



Jag har startat en fotoblogg med mina, högst lekmannamässiga, digitalfotografier. Vet inte vad det blir riktigt, men garanterat en hel del stockholmsromantik, lite resebilder, lite Umeå...
Uppdaterar även Citatbloggen lite då och då.

fredag, november 03, 2006

Film att förlora sig i



Det har producerats så mycket bra text om Babel att ännu en bloggdrapa kändes överflödig. Och på ett rent teoretiskt plan kan jag känna igen mig i såväl de hysteriska hyllningarna som de mer avvägda invändningarna, men det kändes ändå som om Babel är en sorts film som står över allt analyserande.
     Babel är som en varm filt att krypa in under. En film där stämningen bär upp hela upplevelsen. Där estitiken hugger tag i en, planterar ett känsloläge så starkt att det vägrar släppa, även efter man klivit ur salongen.
     På väg till biografen i onsdags hade det blivit akut fucking vinter. Snön yrde. Kylan letade sig in i märgen. Bilarna vid Brommaplans rondell kröp fram i mörkret, istället för sitt sedvanligt vildsinta brassande.
     När jag kom upp ur Hötorgets tunnelbanestation var storstadskaoset ett faktum. Kontorsfolket gömde sig innanför glasdörrarna, undan virvelvinden utanför. Bussar hasade sig fram över ishala gator. Jag småsprang nerför Jakobsbergsgatan i ett decimenterhögt, fluffig snötäcke. Förbannade kylan. Förbannade förseningarna.
     Men när jag väl tagit mig igenom Astorias fuktiga, fullpackade foajé, när jag väl satt mig med kaffet i hand, halvt upptinad och omsvept av ytterkläderna, när filmen väl rullade igång… ja, då försvann den stockholmska chockvintern snabbt bakom mig.
     Filmen tog över.
     Det är något med Alejandro González Iñárritus tonläge. Hans sätt att jobba med övergångarna, att dra ut på musiken, höja den till orimliga nivåer, låta den fladdra genom parallelhistorierna, över darrande orientaliska stränginstrument.
     Den där scenen när den döva japanska tjejen kliver in på nattklubben, och filmen växlar mellan hennes perspektiv, total tystnad mitt i det vansinnigt epileptiska dansgolvsljuset, och de hörandes perspektiv, den dånande klubbmusiken… Man flämtade efter andan.
     Jag tänkte redan då jag att förmodligen kommer jag ha invändningar. Jag kommer kunna dissekera den, analysera den, peka på svagheter. Men jag ville inte. Just då var Babel en film att förlora sig i, om så bara för den här visningen.
     Och jag påmindes om gymnasietiden, när jag lät emorockarna Cobolts platta Spirit on Parole gå på repeat en hel vinter. Den hade en stämning som sammanfattade hela den nerkylda tillvaron. Idel mörker. Varenda rörelse en kraftansträgning. Alla aktiviteter på sparlåga. Det enda man kunde göra var att stilla sjunka in musiken. Omslutas av den. Stänga ute allt annat.
     Efter föreställningen verkade Stockholm stelnat fullständigt. Gatorna knastrade. Andedräkten ångade. Ett gäng tonårstjejer halkade runt på en isfläck på Kungsgatan.
     Jag köpte en mugg varmchoklad på Seven Eleven, tog tunnelbanan hem och försökte förlänga känslan.

måndag, oktober 30, 2006

Uttalade tankar



Varje gång jag hör voice over på film tänker jag på Brian Cox karaktär i Adaptation. Ni vet, den där manusförfattargurun som skriker över en fullsatt aula att »god help you if you use voice over in your work, my friends! God help you! That's flaccid, sloppy writing. Any idiot can write a voice over narration to explain the thoughts of a character.«
     Han skrek så förbannat ilsket att det går en skamsen ilning genom kroppen varje gång jag hör en voice over. Och som en ren försvarsmekanism tänker jag genast: »Ha! Nu har manusförfattaren fuskat igen!«
     Så också när jag såg första avsnittet av Dexter, den nya teveserien som framsynta tevekanalen Showtime förärat oss med. Med underbare Michael C Hall från Six Feet Under som seriemördare som mördar andra seriemördare.
     Och mycket riktigt var också voice overn det som kommentatorerna hos Kjell reagerade starkast på efter de inledande avsnitten. Och visst är den stundtals överflödig i scener där skådespeleriet skulle öppna för så många fler nyanser och möjliga tankevärldar utan den förklarande överrösten.
     Men så kommer också såna små fina inblickar i Dexters hjärna att man genast tänker om. Som i senaste avsnittet:
     »I like to pretend I'm alone. Completely alone. Maybe post-apocalypse or -plague. No one to act normal for. No need to hide who I really am. It would be… freeing.«
     När voice overn betonar Dexters ensamhet och isolering, det jag gillar bäst med serien, blir den snarare en styrka.
     Att serien sedan har fler fantastiska fördelar – den skruvade intrigen, det sprakande bildspråket, det uppfriskande i att den utspelar sig i Miami – gör den till årets kanske bästa teveserie, i konkurrens med Brotherhood och Studio 60.

torsdag, oktober 26, 2006

Stockholm var bättre förr. Jo, jag tackar.



Niklas Wahllöf får bakåtsträvarfnatt i en recension av fotoboken Sthlms liv i dagens DN. Jag har själv sett boken, det är fin memorabilia, men i Wahllöfs händer förvandlas den till något annat, en bländande nostalgichock så omtumlande för karln att han får något simmigt i blicken, ett pirr i magen över svunna tider, och maniskt börjar upprepa allt han ser på bilderna, allt det han tycker sig sakna i dagens Stockholm.
     »Under bokens tre decennier trängdes människor, bilar, bussar, spårvagnar, cyklar och mopeder på gemensamma utrymmen. (…) Alla möjliga verksamheter axel mot axel längs trottoarerna; bostäder, kontor, hantverksateljéer, krogar, småhotell, butiker, kiosker. Och en nyfikenhet hos invånaren att med egna ögon se något som hände i staden«
     Nog för att jag spillde morgonespresson över köksbordet redan vid den provocerande rubriken, »När Stockholm var en stad«. Nog för att de bildsätter det hela med den fantasilösa bildtexten »Klarabergsgatan innan den blev trist«. Och nog för att Niklas Wahllöf helt ogenerat får »känslan av att det var bättre förr«. Men när han avslutar recensionen med att måla en dystopisk bild av det nutida Stockholm, som tagits över av »tillrättalagda gallerior« och »klinskt rensade platser« – då blir jag riktigt förbannad.
     Diskussionen om Stockholm förvandling, rivningen av Klarakvarteren, resningen av de brutalt tyska bankklossarna runt Sergels torg, är visserligen intressant (Claes Britton skriver bra och kul om ämnet i sin Sekelskifte i Stockholm). Men att, som Wahllöf, ha mage att så skamlöst svartmåla Stockholm, mot bakgrund av en sådan nostalgimarinad, tyder på ett sällsynt förakt mot staden.
     Har han någonsin suttit på Dramatentrappan vårens första skimrande dagar? Har har promenerat i Kungsträdgårdens nya lindallé, längs utekaféer dränkta i nedgående sol? Har han stått på Stureplan en pyrande lördagkväll? Jag menar, överallt hittas ju »nyfikenheten«, överallt hittas ställen där verksamheter trängs »axel mot axel längs trottoarerna«. Ta Skånegatans myllrande restaurangliv. Ta Street-marknaden i Hornstull. Ta Götgatspuckelns nybildade shoppingstråk. Ta tamejfan Drottninggatan en vanlig lördag.
     Var är framåtandan? Utvecklingsviljan? Kärleken?
     Hos Niklas Wahllöf är den lika närvarande som iPods och take away-latte på bilderna han recenserar. Han går till och med så långt i sin nyfunna det-var-bättre-förr-yra att han, i slutet av recensionen, helt sonika bestämmer sig för att flytta till Malmö.
     Bra så. Dra du Niklas. Så tar vi andra hand om Stockholm.

Läs recensionen här. Men kolla hellre in bilderna.

söndag, oktober 22, 2006

Hösten, farten, snön



Jag åkte till Umeå och det var som att se hösten rycka sin sista dödsryckning.
     Första dagen var himlen molnfri, älven mörkblå, löven sprakande gulgröna, och jag påmindes om hur vackert det faktiskt kan vara där uppe. Vackert på det där sättet man aldrig kunde se som bortlängtande tonåring. På kvällen var älven stor och svart, speglade ljusen från husen, kafébåtarna och upplysta Stadskyrkan. Jag ser den sällan så – om sommaren är nätterna för ljusa, om vintern är den täckt av is.
     Andra dagen åkte jag ut med farsan till stugan och drog upp lillbåten ur vattnet. Disigt, molnigt, nära nollgradigt. Ritualen kunde inte vara tydligare.
     Tredje dagen föll första snön. Ett regnblandat slask som snabbt försvann från gatorna, men inte från den gamla träbron, där snötäcket låg kvar under den sena promenaden hem från stan. Rocken jag köpte i London gjorde sitt jobb.

Så jag sov, läste och kollade film på plasman och teve på powerbooken. Joan Didions deprimerande Lagt kort, ett tråkigt George Clooney-porträtt i nya Vanity Fair. Småroliga The Matador, inte så roliga Hustle & Flow (hade svårt att sympatisera med en hallick som slänger ut sin son på gatan). Briljanta Brotherhood, svårdefinierade Ugly Betty och fortfarande myspysiga Six Degrees.
     Jag ringde A som sa att det var 18 grader »kallt« i New York. The bastard. Men det är en ynnest att ha kopplingen dit. Som om filmerna och teveserierna man ser, böcker och tidningarna man läser, kommer närmre. Som om den stadens stämning, om än bara lite, transporteras över telefonlinjen.
     Han är ofta ute på gatorna när vi pratar. »Nu är jag i korsningen Jersey och Lafayette«, säger han och berättar att han häromdagen passerade en skylt i Greenwich Village som talade om att de minsann skulle spela in kommande scener till Six Degrees där.
     Flytta bilarna, annars towar vi dem.

Norrlandsvistelsen var ett slags halvlek, en time out, i en höst som kastat sig fram över veckorna och månaderna i en ständigt accelererande verklighet. Skrivjobb, flygresor. Man frestas citera Baudrillard, som A gjorde häromdagen. Det där om farten. Att den »skapar rena objekt« och »suddar ut marken och referenserna« eftersom den »rör sig snabbare än sin egen orsak«. Sånt där prettofilosoferande vi alltid myser ner oss i när vi väl träffas.
     Men det får vänta, till jul, när hösten verkligen är över, och jag går de där gatorna tillsammans med honom. Det blir sweet.

måndag, oktober 16, 2006

Därför är Six Degrees den bästa storstadsskildringen just nu







New York-utspelad teve har kommit lång väg sedan de förinspelade övergångarna på inzoomade lägenheter i Seinfeld och Vänner. Nya dramaserien Six Degrees, vars fjärde avsnitt gick häromdagen, har tagit mellansekvenserna till nya nivåer. Titta på bilderna ovan. Försök skilja mellansekvenserna från själva scenen. Går inte.
     Six Degrees tycks gått in för att vara den New York-porrigaste serien någonsin. Alla dessa sköna gatuklipp, plåtade på plats, med samma ljus, i samma stil och i samma område som scenen utspelar sig i, gör att den lyckas.
     Ett storstadsskildrande inte ens Sex and The City var i närheten av.

För fler favoriter från samma avsnitt – inga skådespelare, ingen handling, bara övergångar – klicka här.

lördag, oktober 14, 2006

En tidskriftsodyssé i senhöstens London



Att vara receptionist på Vogue House vid Hanover Square måste vara ett av världens skönaste jobb. Åtminstone vid lunchtid, då en armé av smala söta modechica tjejer marcherar ut från Vogue-redaktionen på väg till sina sushiluncher. Och herrn som innehar jobbet tycktes ta tillvara på varenda sekund. Han hejade, småtjattrade och smygflirtade med var och varannan av de typ 40 redaktörer, stylister och allehanda assistenter som trippade ut i trendiga outfits, ingen till synes över 25 år.
     Själv satt jag mest och krafsade nervöst i mitt anteckningsblock och kände mig som om jag hamnat utanför en audition för den brittiska versionen av The Devil Wears Prada.
     Jo, jag har gått och blivit något slags resejournalist här. Gårdagen var en hysterisk blixtvisit, tur och retur över Nordsjön och en av de längsta dagarna i mitt liv. Upp klockan fem, hem klockan två.
     Efter mitt ärende i Condé Nast-förlagets europeiska flaggskepp – förutom Vogue sitter där också GQ Style, Vanity Fair, Condé Nast Traveller, The World of Interiors och några tidningar till – begick jag Oxford Street. Ett självmordsprojekt så gott som något en sen fredageftermiddag. Denna trängsel! Dessa bleka fräkniga flickor med vidhängande, av efterjobbet-Guinness rödmosiga pojkvänner. Och alla förbannade svenskar! Man kan inte gå mer än några meter utan att beamas tillbaks till Drottninggatan när några högljudda au pairer passerar på väg till Top Shop.
     Försökte fly undan folkmassan, gick in i Soho och kom lite vilse. I ett tidningsstånd på en tvärgata – ett newsstand, där har vi en storstadsföreteelse Stockholm saknar! – hittade jag nya Details, Premiere och Vanity Fair. Samtliga till 65% av priset på Press Stop, och därtill typ två veckor tidigare. Efter en middag i all ensamhet på Wagamama och en latte på Whole Foods stötte jag på Vintage Magazines på Brewer Street. En butik med begagnade tidningar, full av tummade The Face, Vouge och Playboy från sjuttiotalet.
     Med tanke på den magasinorgie som alltid utbryter på resande fot, alla kilotunga kassar med tidskrifter som tynger en tillsammans med laptopjäveln som skaver sönder axeln, börjar jag omvärdera skrivandet som höjden av frihet. Ni vet, grundtanken att det räcker med bara papper och penna. Att det är orden bär fram en i tillvaron. Snarare känner jag mig som kontrabasspelaren som ångrade att han aldrig satsade på fiol.
     Man borde bli poet.

tisdag, oktober 10, 2006

Tisdagsläsning



• Min brors briljanta designbyrå Stockholm Design, med kontor i Santa Monica och inriktning på filmbranschen, förärades ett och ett halvt uppslag i senaste Resumé. Givetvis blir man malligt stolt. Men också lite trött av detta ständiga uppförstorande så fort svenskar utomlands ska porträtteras, något som i förlängningen slår tillbaks på både tidning och de som porträtteras. Vad är det som får redigerarna på Gamla Brogatan att i ingressen kalla min brors verksamhet för »maktfaktor i Hollywood«? Hallå? Bruckheimer?

• Mons Kallentoft, lysande svensk romanförfattare, hyfsad krönikör samt skribentkollega på Seasons, bloggar.

• Faces of Umeå, den fina lilla tidningen klädbutiken Flott ger ut, kommer snart med nytt nummer. Håll utkik! Den är supernajs, med fina texter av Brita Zackari samt ett hyfsat långt porträtt av Acne Jeans chefsdesigner Jonny Johansson (som är uppvuxen i Umeå!), signerat undertecknad.

• I senaste numret av tidningen RES har jag en Los Angeles-guide baserat på teveserien Entourage och dess locations. Kul kuriosa för den som planerar en tripp.

• Carl Bildt som utrikesminister! Ni som sett klart hela sista säsongen av Vita Huset – som nu går på SVT på fredagar – kanske drar samma parallell som jag. Matt Santos utnämning av samma post bar ju minst lika stor sensationsprägel…

(Tisdagsläsning à la Vassa Eggen)

måndag, oktober 02, 2006

Tillfället gör tramsjournalistiken



Tillfället gör tjuven, sägs det. Tillfället tycks också göra de tramsigaste formerna av journalistik.
     Vanity Fair fick inför senaste numret tillfälle att skicka stjärnfotografen Annie Leibowitz på plåtning av Tompa Cruise och Katie Holmes nya dotter Suri. Och de var inte nådigt nöjda när de förklarade att de minsann inte betalat ett skvalleröre för bilderna och minsann fått spendera en vecka på gården i Colorado. Hela grejen handlade såklart om bilderna som paparazzi-pressen skulle bränna några barnhem för att få plåta. Men texten – the horror – den tråkiga texten!
     Tillfällesjournalistik när den är som sämst.
     Tillfällesjournalistik när den är lite, men bara lite, bättre såg vi i lördagens Dagens Nyheter. Svensk films egen folkbildare Stig Björkman fick tillfälle att spendera en dag på en Woody Allen-inspelning. Ett möjlighet det såklart vore tjänstefel att neka till. Och Björkman suger verkligen ut varenda liten detalj av dagen, rapporterar om regnmaskiner, tjuvläser manussidor och stalkar skådespelare. Och visst, dessa detaljer är för en filmnörd vad en Royal Albert Hall-bootleg är för Dylan-fantasten, men vad blir det egentligen av texten? Sägs det egentligen något vettigt?
     »Trots det pressade schemat känns allt som en familjeutflykt«, läser man i ingressen och steget till Tom Cruise familjealbum i Vanity Fair känns plötsligt inte så långt.

söndag, oktober 01, 2006

Lite film, lite teve



Storm – ett svenskt magplask
Såg svenska sci-fi-hoppet Storm härom veckan. Full av förväntan, idel plus och insekter på omslaget, och jag blev ivrigt imponerad av första fyrtiofem minuterna. Men herregud vad den spårade ur därefter. Så många höga ambitioner, så många fina, nervkittlande storytrådar den slängde ut i början – som sedan hängde oknutna i det tilltrasslade och allt för långa slutet.
     Det har gått för lång tid för att kunna ge exakta exempel. Men bara en sådan sak att strunta i att följa upp dödsskjutningen inne på den mörka datorspelshallen. Utan istället, på amatörmässig amöbanivå, slänga in en liten »twist« i slutscenen, där poliserna plötsligt dyker upp igen. Som om de innan avslutad inspelning kom på att »jamen visst fan, vi glömde ju att polisen var efter honom också, hur löser vi det?«
     Att den fick så höga betyg är obegripligt. Enda sansade recensionen (var ju tvungen att googla upp den) kom från Nöjesguiden, som efterfrågade hårdare kill-your-darling-disciplin hos upphuvsmännen. Men den kritiken hamnade lite i skuggan av det faktum att den kokainsniffande huvudkaraktären jobbar på nämnda tidning.
     Men de kusliga bilderna av ett folktomt Vänersborg, samt actionscenen från ett höstmörkt och regnruskigt Kungsgatan, var toppen!

Studio 60-backlash
Det viskas i kommentarerna hos Degrell om en Studio 60-backlash. Jag ställer mig oförstående inför kritiken. Kanske inte nödvändigtvis i sak, utan till vilken sorts kritik det handlar om. En akademisk och intellektuell analys av Sorkins förmåga att hantera den Saturday Night Live-lika showen trovärdigt.
     För mig har Sorkins stora behållning alltid varit de känslomässiga kurvorna – hur han bygger upp avsnitten till ständiga gåshudsklimax. Samt hans förmåga att sätta upp ramarna för sitt eget, inte så lilla, universum och låta berättelserna och karaktärerna ta plats däri. Trovärdighetsfrågan känns därför irrelevant. Jag menar, Vita Huset byggde ju knappast på sin starka verklighetsförankring.
     Dumburken beskrev det – ganska banalt, men väldigt sant – som »den där Sorkinska känslan som infinner sig i magen«.
     Ät det, filmakademiker!

Six Degrees
Vill även passa på att tacka utmärkta bloggaren Herr Bergström för torrent-tipset om nya dramaserien Six Degrees. I rakt nedstigande led från Short Cuts, Playing by Heart och 13 Conversations About One Thing tar den paralleldramat till teveserieformatet och knyter samman – ni gissade det – sex personers liv i New York.
     Fullt av fina skådisar man alltid haft ett gott öga åt, men som inte alltid kommit till sin rätt. Campbell Scott (Spanish Prisoner, Rodger Dodger) som gråsprängd utbränd fotograf. Erika Christensen, som briljerade i Traffic men sedan levt ett undangömt liv i skuggan av Topher Grace. Och så Bridget Moynahan (Sex And The City, The Rectruit och Lord of War) som jag, trots lite vanskligt model-gone-actress-överspel, alltid gillat.
     Serien känns rakt igenom skönt myspretentiös, ungefär på samma sätt som Felicity, och lyckas faktiskt blända med sina New York-stereotyper.
     Frågan är bara om de kommer kunna hålla spänningen levande. Att bygga en serie på det kittlande i mötet mellan främmande människor känns lite vanskligt. Rimligtvis borde de väl förr eller senare… lära känna varandra?

fredag, september 29, 2006

Milano, Östermalm, blogg



Fråga mig inte hur det gick till. Men i tisdags befann jag mig på jobbresa i Italien. Stod plötsligt utanför Milanos centralstation vid sjutiden, utjobbad, förvirrad, förväntansfull.
     En sådan märklig känsla, att åka taxi genom en stad man inte vet något om. Se hur gatorna och gränderna breder ut sig, dess namn uppe på husknutarna som inte säger en någonting. Ett stadsnät man inte är bekant med, aldrig har orienterat sig i. Att åka förbi byggnader, stora, ståtliga, säkert vedertagna landmärken för de insatta.
     Allt man känner igen är alla visslande Vespor och tutande Alfa Romeos från tidigare besök i landet.
     Rullade storögd genom staden, knäppte bilder genom taxirutan och tänkte, japp, här har vi en storstad också, väl värd att utforska. Senare fick jag veta att det var något slags modevecka, vilket förklarade röda mattor utrullade ut framför Armanibutiken.
     Fler intryck än så blev det inte. Redan dagen efter lämnade jag Milano, för uppdrag utanför staden. Fortsättning följer i ett tidningsställ nära dig.

Det är en sådan tid, av arbete och framtidsutsikter, då man ifrågsätter, utvärderar och planerar. Jag fann mig i söndags sitta utanför en kaffebar på Riddargatan, läsandes Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm, smuttandes machiato och tänka tanken: jamen Östermalm vore väl inte helt fel ändå? Att bo och leva här, varför skulle inte det gå? När Södermalm och Vasastan blivit så livsstilsinfekterade kanske självaste Öfre vore friheten personifierad. Det är liksom beyond.
     Bredvid mig satt en backslickbrat i svarta megabrillor, märkeskläder (nån vit dyr kofta) och hade trist till dötrist konversation med blond flickvän. Och jag kände bara… så befriande! Paret var så långt från min begreppsvärld, bakgrund, sociala preferenser, whathaveyou, att jag slapp förhålla mig till dem.
     Istället kunde jag bara sitta, i mig själv, i min stund, i något slags urban exil.

Mer och mer kluven till bloggen. Den har utkonkurrerats på sistone och har, som för drop-out-bloggers före mig, blivit mer last än lust. Men jag ger inte upp. Istället planerer jag lägga ut lite publicerat material framöver, när tillfälle ges.

torsdag, september 21, 2006

Bokstockholm

Alltså, det här måndagsbloggandet måste få ett slut. Hur kul är det med blogg som bara slentrianuppdateras med slentrianursäkter om allmän arbetshysteri?
     Så kan det också vara så ibland, att inspirationen tryter. Men för att inte helt stagnera – lite spridda intryck från bokfronten:

Litterära stockholmsmän
Har senaste veckorna läst både Måns Kallentofts Fräsch, frisk och spontan och Sigge Eklunds Det 1988 och har precis börjat snöa. Två författare jag tagit mig an efter att ha läst av dem i andra sammanhang, som krönikör respektive bloggare. I övrigt finns kanske få paralleller, mer än att de båda berättar sina historier med hårt packeterad fingertoppskänsa.
     Kallentoft har jag sett fram emot ända sedan den välförtjänta hypen hos Addison i våras. En stenhård, känslokall och uppenbart fiktiv uppgörelse med medelklassens Vasastans-liv. »Det hela slog mig som en smula ironiskt, det faktum att mina varumärkesteorier, analysmodeller och undersökningsmetoder var kraftfulla nog att utplåna ›mänskligt‹«, skriver han snyggt i slutet.
     Sigges roman, som jag är i upploppet på, är närmast en antites. En känslosvallande, förmodat självbiografisk fadersuppgörelse. Hans känsla för känsloströmningar, detaljerade minnesbilder och mänskliga stämningar är närmast kusligt träffsäker. Inte för inte att man börjar man se fram emot kommande boken The Complete Blogginlägg.
     Närmast väntar Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm som jag väntat länge på att läsa. Häromdagen lade han förresten ut lite gamla texter på sin blogg.

New York-porr i Vasastan
I lördags gick jag förbi nya New York Stories på Odengatan, mitt emot Vasaparken. En två veckor gammal boklåda som dryper av Manhattanmys. Inte för att jag plötsligt kommer börja köpa engelskspråkiga böcker, men initiativet applåderas ändå som ett New York-romantiskt inslag i stadsbilden. En bokhora har varit där och tagit bilder.

Till sist vill jag skicka en hälsning till lillebrorsan som anammat Los Angeles-livet till den milda grad att det då och då dimper ner sms av typen: »Sippade Jack Daniels hemma hos Rod Stewart igår kväll. LA baby!«
     Jag säger då det.