torsdag, maj 26, 2005

Anchorman - best in show!



Så såg jag den äntligen. Anchorman - förra årets mest hypade trailer-film. Säkert femtio gånger tankade jag in den där trailern med Will Ferrell och Christina Applegate i huvudrollerna – redan då var flera one-liners klassiska. Jag och en likasinnad kollega asgarvade oss genom flera kafferaster genom att titta på den trailern.

Blev sjuk häromdagen, gick hem från jobbet, vilket föranledde att jag hyrde den. Egentligen är det konstigt att det dröjt, att jag inte såg den ens på bio. Men så kan det vara ibland, när förhandspeppet blir alldeles för stort – man vågar knappt se filmen när den väl kommer.

Men det är något annat med komedier som gör att det är så sällan man kommer för att se dem. Man har dem inte direkt som favoritfilmer. Komedier är liksom inte riktiga filmer, har man tänkt. Vilket så klart inte stämmer. De kan vara lysande. Precis så lysande som Anchorman är. Men ofta, allt för ofta, blir de bara ett tunt pärlhalsband av uppradade skämt och one-liners. Istället för att, som en riktigt bra film, ha en sammansatt story med riktiga karaktärer. Transportsträckorna kan ibland bli för långa. Då spelar det ingen roll hur skojjiga Ben Stiller och Owen Wilson är i Starsky & Hutch. Man gäspar sig ändå igenom sista halvtimmen.

Det händer aldrig med Anchorman. Man vill bara ha mer. Mer mer mer. Vilket man också får om man hyr DVD:n. Fyrtio minuter extra scener och outtakes – alla inte lika roliga, men en del riktiga pärlor till asgarv. Bakom kulisserna-filmen skvallrar också om att the-cast-and-crew tycks ha haft ofantligt roligt när de gjort filmen. Vilket är förståerligt. Vem skulle inte börja gapskratta om man stod som rekvisitör bakom kulisserna när Will Ferrell drar repliker som: ”Oh, I'm storming your castle on my steed, m'lady” samtidigt som han förför en för övrigt lysande Christina Applegate?

Jag såg den två gånger. Jag var tvungen. Allt gick liksom inte in, det var för mycket roligt på samma gång. Och jag är fortfarande djupt imponerad över hur väl de lyckats mejsla ut precis varenda liten biroll. Det är sällan man ser det i komedierna. Christopher Guests Best in Show är det bästa exempel jag kommer på. Det blir aldrig roligare än då det lagts ner energi på att skapa riktigt starka karaktärer, där man anar alla deras små felaktigheter och rädslor. Allt som oftast blir de bara bärare av skojfriska one-liners.

Men inte Anchorman inte. Det är just känslan för karaktärerna som gör den så bra. Genom att exempelvis ge Will Farrells sidekick, vädermannen Brick, en uttalad mental efterblivenhet tillåter man honom att när som helst komma med fullständigt absurt roliga repliker (”I pooped a hammer”). Nyhetschefen Ed, spelad av alltid lika roliga Fred Willard (se även Best in Show), har i filmen en problematisk tonåring till son. Tonåringen dyker inte upp mer än under några sekunder här och där då Ed talar i telefon. “I have no idea where he would have gotten ahold of German pornography”, säger han till sin sons lärarinna i början av en scen. Sonen ger karaktären Ed en osedvanlig struktur och filmen en sällan skådad mångsidighet.

Karaktärshumorn kommer främst fram hos huvudpersonen Ron Burgundy. I en av de inledande scenerna står han inne på chefens rum med sina kollegor och förargar sig över att ha fått en kvinnlig medarbetare. ”It is anchorMAN, not anchorLADY!” skriker hans kollega och vänder sig sedan till Ron Burgundy för bekräftelse, varpå han svarar: “She... Sh... It's terrible! She has beautiful eyes, and her hair smells like cinnamon!” Repliken är inte bara ofantligt skojigt leverarad av Will Ferrell, men den illustrerar också karaktärens oförmåga att visa känslor. Detta grepp återkommer flera gånger i filmen och jag ler varje gång jag tänker på när Will Ferrell brister ut i ännu ett känsloutbrott som får karaktären att bli den 12-åring han egentligen är.

Min kollega, vars Anchorman-besatthet redan har etablerats till en smått kultig nivå, berättar att det på den amerikanska limited edition-utgåvan av DVD:n finns en helt alternativ version av filmen. Några snabba musklick på imdb.com bekräftar det hela. Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie heter filmen som består av i princip samma story, men med andra scener och lär knappast gå att hitta i Sverige. Men jag ska plåga min Limewire tills jag hittar den.

För Anchorman är den bästa komedi jag sett på år och dar. Och man vill bara ha mer och mer.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem