onsdag, maj 18, 2005

De små möjligheternas stad



En vännina från Umeå var nere i Stockholm för någon vecka sedan för att shoppa. Hon brukar göra det nån gång då och då. För några år sedan skulle jag nog tycka lite synd om henne eftersom hon var tvungen att resa så långt för att uppdatera sin garderob. Eftersom att hon inte kunde shoppa det hon ville i sin egen hemstad. Idag ser jag annorlunda på saken.

När jag flyttade hit kunde man slentrianmässigt haspla ur sig, självklart med ett något överlägset tonläge, att Stockholm har ju så mycket MER än vad Umeå, eller vilken småstad som helst, erbjuder. Stockholm har UTBUDET. Här spelar ju alla coola internationella band, här finns det muséer och utsällningar man kan fylla alla helger med och här finns Sveriges bästa shopping. Men efter att ha rannsaket sina levnadsmönster efter några år i huvudstaden så inser jag att jag knappast sett fler konserter eller utställningar sedan jag flyttat hit. Faktum är att jag nog hade ett mycket rikare kulturellt liv i Umeå än vad jag någonsin skaffade mig i Stockholm. Och shoppar gör jag max två gånger om året. Det utbudet kan man enkelt tillgodose sig med några weekend-resor om året om man bor i en småstad. Det är inte utbudet som gör storstaden. Det är inte där för man bor här.

Till Stockholm flyttar man på grund av en anledning: här finns MÖJLIGHETERNA! Möjligheten att shoppa i de där butikerna när man vill, gå på de där konserterna om man vill eller strosa runt på Moderna Muséet en solig söndagseftermiddag om lusten faller in. Givetvis är det sällan man gör allt det där, man kan till och med få lite dålig samvete för att man inte utnyttjar alla möjligheter.

Min morsa brukar ibland ringa mig och tipsa om intressanta kyrkor eller utställningar runt om i Stockholm. Hon läser annonserna i DN och fantiserar om att kunna sätta sig på tunnelbanan och åka iväg och se något riktigt intressant när andan faller på. När jag efter otaliga påtryckningar aldrig gick på de där grejerna hon tipsade om frågade jag henne hur ofta hon själv gick på museum i Umeå. Västerbottensmuseét är faktiskt inte helt illa pinkat. Svaret blev att hon i princip aldrig gjorde det. Men mig kunde hon gladeligen trakassera med idoga tips på kulturella händelser. Jag har ju möjligheten att gå, varför gjorde jag inte det?

Svaret är givetvis att jag är lika lat som alla andra. Jag lever mitt liv lika inrutat som alla andra. Jag går på samma restauranger om och om igen. Jag besöker samma barer och uteställen. Och nån gång, oftast då någon gammal kompis från Umeå spelar, så pallrar jag mig ner till Södra Teatern och går på konsert.

Det finns vardag var än man befinner sig. Min kusin har precis flyttat till New York. När jag var där och hälsade på för några veckor sedan så lyckades jag se mer och uppleva mer på en vecka än han har haft tid att göra sedan han kom dit för två månader sedan. Han lever ju där, jobbar både veckor och helger för att få livet att gå ihop, inte fan har han tid att UPPLEVA saker. Det får väl komma sen, kanske han tänker. Möjligheten finns ju kvar.

Men trots alla outnyttjade möjligheter finns det några småsaker, några till synes vardagliga möjligheter, som gör att jag älskar den här stan över allt annat. En av dem är mitt dygnet-runt-öppna Seven Eleven. Det finns ingen storstadsföreteelse som jag uttnyttjat mer än mitt Seven Eleven nere i hörnet Birkagatan-Rörstransgatan. Närsomhelst, oftast när man kommit hem sent från jobbet eller krogen, kan man slinka in där, hälsa igenkännande på personalen och köpa en dosa snus eller en påse Ahlgrens Bildäck. Det är en liten upplevelse, men tillgängligheten, det underbart vardagliga i att kliva in där på en tidpunkt som vore omöjlig i en småstad, gör att den blir nästan himelsk.

Stockholm ÄR Sveriges svar på New York och Los Angeles: det är möjligheternas stad. Men det är de små möjligheterna som gör den till det.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem