söndag, juni 12, 2005

Förkovring är vackert

Finns det något vackrare ord än förkovra? Att förkovra sig. All kreativitet är fött ur detta tillstånd. Det tillstånd då man låter iPoden gå på repeat, magasinen sträckläsas och DVD-filmerna staplas på hög framför TV:n. Man läser och lyssnar och skriver och tittar. Film efter film, man kan sluka hur mycket som helst om man är uppe i en rejäl förkovring.

Jag hade glömt bort hur bra det kändes.

Jag har ju inte haft möjlighet de senaste åren. Eftersom jag saknat grundingridiensen – tid. All förkovring förutsätter att tiden finns där. Och jobbar man fem dagar i veckan, tränar två, super på helgerna – då infinner sig förkovringen aldrig.

Nu är det annorlunda. Nu finner jag mig själv helt oplanerat att titta igenom Killinggängets Fyra nyanser av brunt för första gången sedan jag köpte den för två månader sen. Hela filmen, dryga tre timmar, samt extramaterialet, dryga timmen.

Det är i en sån förkovring man hittar de små nyanserna, ser det subtila, får upp ögonen för detaljerna. För även om filmen var lika fantastisk som när jag såg den på bio – slutscenerna där de spelar den gamla pingtspsalmen Han är min sång och min glädje samtidigt som Robert Gustafsson räddar sin son från att ta självmord är fortfarande gråtframkallande – så var det extramaterialet som jag fastnade för mest.

På disc nummer två hittar jag en tjugo minuter lång intervju med Ulf Brunnberg. Han sitter på ett hotell i Göteborg och svarar på frågor av som Killinggänget ställt till honom. ”Var du rädd för att jobba med Killingkänget?” frågar Andres. ”Hur mycket pengar har du på banken?” frågar Robert. ”Hur var din relation till din far?” frågar Henrik.

Då, under det flera minuter långa svaret, så hittar man något helt unikt. Brunnberg, med all rätt Guldbaggebelönad för sin roll berättar att hans far aldrig förstod hans yrkesval som skådespelare. Om hur hans far förvägrade honom att gå i teaterskola och ville ha honom att plugga till ingenjör. Något som Brunnberg senare bryter mot. Baletten och teatern gick före och sprickan mellan far och son pågår i över fem år.

– Accepterade din far någonsin ditt yrkesval? frågar Martin Luuk som gör intervjun.
– Nej, svarar Brunnberg. Min far sa så här: ”Ena kvällen är du läkare, andra kvällen sotare, tredje kvällen en fotbollsspelare. Men när du går ut på gatan så är du likförbannat ingenting.” Det var hans inställning.

Brunnberg skrattar till när han berättar det. Han röker cigaretter, dricker kaffe och tittar efter en tjej invirad i en handduk på väg till bastun.

Senare fortsätter han med allvar i tonen:
– Det är ju en tragedi när ens föräldrar inte respekterar ens yrkesval, ett val man gör för livet.

Det är ett avslappnat porträtt, Brunnberg får tala till punkt. Han berättar stillsamt om sin fadersrelation och det visar, som endast förkovringen tillåter, flera sidor av en historia. Därmed blir porträttet helt allmänmänskligt.

För trots det Brunnberg berättar om sin far vidhåller han att deras relation var baserat på kamratskap och han förtydligar att det inte finns någon bitterhet. Hans respekt för den äldre generationen är tydlig. Och när han får frågan om vad han tyckte om sin fars sätt att vara auktoritär svarar han:

– Det hade han all rätt att vara. Han var ju min far.


0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem