tisdag, juni 21, 2005

Homage till Umeå



Det är midnatt i Umeå. Jag promenerar över ettöresbron och det är inte mörkare än en sen eftermiddag i september. Har sett film hos lillebror, hans tjej och min gudson i deras tvåa väst på stan. Det strömmar rejält i älven då de släppt några extra dammar längre upp i inlandet. Mina föräldrar har bosatt sig på Teg och jag inser att det var länge sedan Umeå var den småstad man flydde ifrån.

Nu är det bara roligt att återvända. Umeå på sommaren är det ljuvligaste som finns. Alla dessa ljusa nätter som kommer som en återbäring efter den långa mörka vintern. Norrskenet, de lugna gatorna, de där vännerna man stöter på och bara träffar två gånger om året.

Det är startpunkten, ground zero. Det var här jag växte upp, lärde mig älska musiken, såg mina mest avgörande konserter. Började skriva, lärde mig intervjua, gav ut mina två fanzine där i slutet på gymnasiet.

Nu är det så där kvalmigt varmt som sommarens första chock innebär. Folk dricker folköl i Broparken, åker båt ut mot Bottenviken och sitter på uteserveringarna till de nya pubarna som ploppat upp sedan man flyttade här ifrån. Två gamla bekanta har smällt upp ett smakfullt fik med namnet Schmäck och serverar ekologisk latte och exklusiva chockladpraliner. Det är trivsamt.

Här finns inga modeoffer så långt ögat kan nå. Inga trådsmala wannabemodeller eller trendiga creddjunkies. Det är long way from Stureplan. Här är alla tjejer småmulliga och homogent H&M-klädda och alla sitter på Waynes och utrålar den där mysiga trygghetskänslan. ”Vi stannade kvar och vi trivs” liksom.

På Apberget sitter det gamla hardcore-gänget och hänger som vanligt och diskuterar senaste turnén. Fast nu spelar alla singer/songwriter och countryrock. Till och med Dennis Lyxzén som i vanlig ordning har en tre-fyra Umeåmusiker runt omkring sig när jag passerar honom på Rådhustorget. Och när jag plockar den gamla hederliga Västerbottens Kuriren upptäcker jag till min stora glädje att de fått en ny – smått lysande – nöjesredaktör. En tjej vid namn Emma Ågrahn som gick två årskurser över mig på min gamla gymnasieskola. Efter alla år av den vidriga Erika Sjöström har Umeå äntligen fått en nöjesbevakare som både har koll och kan skriva.

Och när jag kommit över bron in på Teg och upp i lägenheten så börjar jag ana ljusstrimman vid horisonten borta mot Ersboda. Det blir inte mörkare än så här. Det är återbäringen.

Jag är här för återbäringen.

1 Kommentarer:

Anonymous Andrea skrev...

Jag älskar Umeå på ett sätt som jag aldrig älskat en plats förut. Du lyckas fånga känslan av staden precis som jag känner det, när man kommer dit om somrarna och går över broarna i dagsljus fast det är midnatt. Vill nog egentligen bara säja tack, hur patetiskt det än låter.

söndag, januari 13, 2008  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem