onsdag, juni 29, 2005

Hoppet om en ny storhetstid



Jag hade gubbrock i hörlurarna när jag promenerade runt Karlbergskanalen igår kväll. Det regnade lätt, båtarna låg stilla, några tappra grabbar badade utanför Karlbergs Slott.

Det var Eldkvarn som tjöt i min iPod. Köpte deras senaste Jari Hapalainen-producerade platta efter tips i en Andres Lokko-krönika. Jag har alltid gillat Lokko, inte särskilt mycket för hans musikförkunnanden, utan mest för hans attityd som skribent. Men ibland, när han är på sitt mest gubbrockiga humör, kommer han med tips som får mig att springa raka vägen till skrivbutiken.

Springsteen, Lundell och Morrisson har alla funnit sin väg till mitt hjärta via tips från honom. Och nu alltså: Eldkvarn. Först fattade jag ingenting. Det var som att tugga rosslig gammal Dylan, tänkte jag. Jag har aldrig förstått Dylan.

Regnet accellererade när jag passerat Slottet och gick längs med lövkronorna som hängde över Karlbergskanalen. Men min jacka och min Yankeeskeps skapade tillräckligt skydd. Det var där någonstans som jag började förstå. Förstå att Eldkvarns nya var lysande.

Skitig visserligen, men så fort man kommer igenom skränet så avtecknas en en fantastisk krönika av en åldrande mans återblickar i livet. Plura sjunger: ”Åren har gått / dom ligger som vrak på botten” Han gör upp med rusdrycken i öppningsspåret M/S Alkohol. De låter Håkan Hellström sjunga backup på Konfettiregn. Och de sjunger duett med Christer Sjögren (!) på en låt med titeln: Skuggan av en man som svek.

Jag kom över på Kungsholmssidan. Passerade kolonilotterna och Bodil Malmsten-citatet. En båt trängde sig igenom sundet ut mot Pampas Marina. En kajak paddlade sig fram ute på Karlbergskanalen. Det regnade mer och mer.

Tankarna vandrade. Jag har börjat ana ett mönster. Det är något med mig och gubbrock. Eller snarare så här: det är något med mig och utrycksfulla män som är äldre än min egen far.

Jag har alltid haft starka förebilder. I alla sammanhang tycks jag hitta ledstjärnor som gör det lättare att se och bedöma den väg jag själv vandrar på. Men när det gäller artister och skådisar – denna hemsidas namne inte minst – så har många av dem krypit över femtiostrecket. Jag tänkte: måste de vara så förbannat gamla?

Jag tror det är så här: de äldre männen inger en slags hopp. Redan tidigt fick jag itutat mig att ungdomen är livets guldålder. Man ska lyckas. Så snabbt och så framgångsrikt som möjligt. Unga genier som lyckas vid första försöket har alltid fascinerat mig. Per Hagman som skrev roman som 22-åring. Brett Anderssons låtskrivargeni på första Suede-plattan. Min egen storebrors framgångar i medie-stockholm som blott 20-åring. Det finns något omedelbart med debutens lysande stjärna. Det går väl hand i hand med hela vår världs ungdomsfixering.

Men: det räcker ju inte så länge. Debuten följs upp. Tjugoåringar blir snabbt tjugofem, och sen trettio. Och sen fortsätter det, ända in i döden.

Och det är när man inser ungdomens förgänglighet som man söker sig till sina föregångare. Det är befriande att se att det finns olika storhetstider i livet. Kanske desto större ju äldre man blir.

Två ypperliga exempel på detta är Clint Eastwood och Johnny Cash. Clintan lever fortfarande, 75 år gammal, och har levererat några av sina bästa verk på sista tiden. Den fantastiska gåshudsmaskinen Mystic River i synnerhet. Cash dog härom året, men höll flaggan i topp in i det sista. Hans sista gärning var att ta några av de mest klassiska poplåtar och klädde av dem till isande råa och brutala akustiska versioner. NIN-covern Hurt bland många.

Men det som förenar Clintan och Cash är den oantastliga pondus de jobbat upp. En livstid av levererade klassiker har gjort att de inte behöver bevisa något längre. De bara är Clintan och Cash. Och de gör. Det blir inte enklare än så.

Hoppet om en ny storhetstid personifierat.

Birkagatan var rena syndafloden när jag gick hemåt. Ösregnet var ett fly förbannat störtregn och Eldkvarns platta sjöng på sista versen. Jag fick ett skriande behov av att väga upp gubbrocken på något sätt.

När jag kom in i lägenheten satte jag på Robyns nya skiva. Är inte den bättre än någonsin Eldkvarn?

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem