onsdag, juni 22, 2005

Lundell är vårt soundtrack



Det tar nästan emot att erkänna det. Men jag får såna Lundell-perioder ibland. De tar över hela ens kropp och själ. Man läser böckerna (har läst Friheten två gånger) och lyssnar på skivorna. Alla dessa dubbel- och trippelplattor som man låter gå på repeat i iPoden. På gymet, i sängen, vid datorn. Och när man märker att ens dagboksanteckningar börjar flyta ut i någon slags spontan Lundell-prosa, det år då man inser att man har fått ett återfall av ren och skär Lundellkoholism.

Och man blir äcklad. Ungefär på samma sätt som då man ätit för mycket godis. Och man måste nästan spy. Gömma de där CD-konvoluten där han – Uffe – sitter i en mörk bar med sitt slitna gråa skägg och sin långa smala modellbrud vid sin sida. Man är tvungen att säga ”Tvi” och mummla om att denna gamla sexistiska farbror inte har något att säga en ung viril snubbe som mig. Man är tvungen att läsa någon ny het roman av första bästa kvinna 30+. Man sträckläser Linda Skugge-bloggen.

Det går en tid. Man vänjer sig vid sitt vanliga liv. Man klarar sig lika bra – bättre! – utan Lundell. Man har inte en tanke på honom faktiskt. Man lyssnar på The Knife eller något annat modernt. Man tänker att herregud, Ulf Lundell, han gör ju bara samma sak om och om igen. Han släpper för många plattor, han tjatar om samma kvinna som ska rädda honom. Han bara rapar sina kapitellånga miljöbeskrivningar från exotiska länder och platser man aldrig ser lika ofta som man själv skulle vilja.

Och vad är en bal på slottet…

Så en dag, då ensamheten kanske gör sig påmind. Eller det blir muligt efter en tids sol. Då glider tummen på iPoden ner mot bokstaven U och så står man där på gymet igen och hör Lundell skrika i lurarna:

”Är det bara jag som är ensam och bräcklig ikväll”

Och man tänker, nej, Uffe, du är inte ensam.

Det går så i cykler. Om och om igen. Man glider in och ut ur mer eller mindre allvarliga Lundellperioder. Och jag har inte riktigt lyckats lista ur varför.

Tills igår. Då satt på vi balkongen i Umeå igen och min storebror hade just fått ett exemplar av Måne över Haväng av min farbror i födelsedagspresent. Vi diskuterade honom ett tag medan vi hade skivan på i bakgrunden. Vi drog citat. Vi återupplevde romansekvenser. Vi frågade oss om Amanda Ooms var med i Saknaden eller En varg söker sin flock. Så säger min bror plötsligt:

– Det är ingen bra bakgrundsmusik detta.

Vi tittar frågande på honom.

– Lundell är ingen bra bakgrundsmusik, fortsätter han. Lundell har man i lurarna när man är ensam. Han är ett soundtrack.

Helt plötsligt föll bitarna på plats. Han hade så rätt, brorsan. Lundell är det soundtrack till våra liv ingen annan artist har lyckats åstadkomma. Ingen annan får en att gå in i och uppleva en annan värld som Lundell.

Och jag tänker på en recension jag läste nyligen, där recensenten menar på att om man lyssnar på en ny Lundellplatta så handlar det inte om huruvida man gillar plattan eller inte, utan huruvida man gillar Lundell eller inte.

Jag tror det stämmer väldigt bra. Och har man väl börjat så tror jag det är svårt att sluta gilla honom.

Hej, jag heter Konrad Olsson. Och jag är Lundellkoholist.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem