fredag, juli 29, 2005

Nolan Begins



Det var väldigt uppfriskande att se.

I en tid då blockbusterregissörer som Steven Spielberg, George Lucas och Ridley Scott alla är uppåt sextio-sjuttio år.

Och de få yngre förmågor som fångat publiken de senaste åren antingen varit självupptagna auteurer som P.T Anderson och Sofia Coppola eller kreativa knäppgökar som Wes Anderson och Spike Jonze.

Då kommer Christopher Nolan och uppenbarar sig.

Ingen annan ung regissör idag utmärker sig i den breda filmgenren. Ingen annan kommer fram och säger sig vilja göra en blockbuster-rökare minnesvärd.

Christopher Nolan är sjuttiotalisten som var en lovande independent-regissör i Memento och som uppfyllde det löftet i Al Pacino-thrillern Insomnia. Nu är han tillbaks med Batman Begins, en prequel till ett av våra äldsta serietidning-goes-film-franchise.

Det är den mest realistiska och mest karaktärsdrivna serietidningsfilm jag sett. Och just därför också den mörkaste.

Han har lyckats locka till sig en imponerande laguppställning. Det känns nästan som att man inte riktigt litat på att Christian Bale skulle bära upp filmen. Så för att kompensera den nya generationen skådisar – Bale och Katie Holmes – så har man proppat filmen full med veteraner som Gary Oldman, Liam Neeson, Tom Wilkinsson, Michael Caine, Rutger Hauer och Morgan Freeman.

Det är alltid en liten bonus när en bra film har fler bra skådisar än den egentligen behöver – True Romance är ett annat exempel – man vet automatiskt att man kommer vilja se den igen. Av flera anledningar.

Men det är inte den gedigna birollistan som gör att Batman Begins kandiderar till en av årets bästa filmer. Det är heller inte vårt nya method actor-hopp Christian Bale, som gör ett mycket bra jobb.

Det är fortfarande Nolan som imponerar.

Först trodde jag inte han skulle klara av det. Batman Begins är ju – som titeln avslöjar – bakgrundshistorien till varför Bruce Wayne blev superhjälte. Och en timme in i filmen var jag rädd att den inte skulle bli mer än en två timmar lång backstory till de tidigare fyra filmerna. Men innan man hunnit tänka tanken brakar det loss rejält. Och Nolan bevisar att både manuset tål att synas i kanten och att hans fingerfärdighet med actionscenerna är väl utvecklad.

Vi får se en helt annan Batman än tidigare. Mer mänskligare, mer realistisk. Ingen av skådisarna är överdrivet sminkade, bovarna är varken uppklädda clowner eller gåtor i trikåer. Panoramaåkningarna över Gothham City för tankarna snarare till det riktiga New York än ett dataanimerat Sin City. Bruce Waynes relation till Alfred – lysande spelad av Michael Caine – ger storyn ett helt annat djup.

Och det är just det som regissören Nolan är bra på. Kombinationen av väl underbyggda karaktärer och en spännande och actionfyllt berättad historia. Vilket för tankarna till några personliga favoriter; Heats Michael Mann och Spy Games Tony Scott.

Nolan förstår. Stafettpinnen är tagen.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem