torsdag, augusti 18, 2005

Broder Roger R.I.P.



Jag har varit i det där rummet flera gånger. Sett de kåpklädda munkarna sitta där framme i tystnad och i lugn sång. De latinska a capella-hymnerna, som hundratals och åter hundratals ungdomar följde med i. Och det fantastiska podiet där framme, med hundratals och åter hundratals tända ljus.
     En mäktig känsla.
     Det känns smått obegripligt att ett makabert mord skulle kunna ske i det sammanhanget.
     Men så är det. Taizés grundare har gått ur tiden. Broder Roger, en rekreationens rebell, blev knivhuggen av en galen kvinna på tisdagkvällen. Mitt under en av de där mäktiga högmässorna.

Idag har jag ingen större relation till varken Taizé eller Broder Roger, mer än som ett avlägset barndomsminne. Men då jag läser nyheten om hans död kommer minnena tillbaks.

Det var jag och A.
     Första gången var jag fjorton, A sexton. Våra mammor hade satt oss på en buss ner till Frankrike tillsammans med en församling från en stockholmsförort. En lämplig kyrklig aktivitet för två spritt språngande tonåringar, tyckte de.
     Jag minns bara flickorna och cigaretterna. Sena kvällar med flirtande och skrattande och valsande runt stora lägereldar där män i jeansshorts spelade Hendrix-covers på akustisk gitarr.
     En av kvällarna tog jag mitt första bloss på en Marlboro Light. Eftersom en söt blondin från Tumba rökte samma märke.
     Jag tror aldrig jag återhämtat mig från den upplevelsen.

Andra gången var två år senare.
     Vi tågluffade genom Europa, hade precis avklarat Roskildefestivalen och tänkte att ett återbesök på klostret skulle lugna ner oss en smula. Få oss att inte röka så mycket.
     Fat chance.
     Hela spänningen med Taizé var ju att det var en bohemisk tillflyktsort. En kombination av lugn andlig kontemplation, hångel och hemrullade cigaretter.
     Jag minns en mjölkdrickande man med rastaflätor som berättade för A om reggaens underbara värld.
     Det tog år innan A lyssnade på någon annan musik.

Men det jag minns bäst från de båda besöken var öppenheten och de lugna fridfulla mässorna.
     Alla var välkomna i Taizé.
     Där var det ingen som knäppte en på näsan, ingen som försökte vinna över en från den mörka sidan. Alla nationaliteter fanns där. Både protestanter och katoliker. Man accepterades precis som man var. Till skillnad från den pingstkyrka man själv var uppvuxen i.

Troligtvis kommer jag aldrig återvända. Men de få gångerna vi var där har blivit vad man populärt kallar en kliché:
     Ett minne för livet.

1 Kommentarer:

sorrythankyou skrev...

Tja Konrad!
Roligt att se att du lever och frodas! Jag hittade hit genom Linus Brännströms love is like jazz-blogg. Det här är alltså Nils Lidström som en gång i tiden gjorde "matchbox fanzine". Mycket vatten har runnit under broarna, men många av drömmarna är nog desamma.

Okej. Ha det bra.

söndag, augusti 21, 2005  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem