onsdag, augusti 17, 2005

Omvända historiers dilemma



– Idag är den inte värd mer än en tvåa!
     M hade pulsen uppe när han kom in i rummet. Han hade precis sett om Pulp Fiction. En upplevelse som inte mätte sig med förra gången han såg den.
     – Det är bara tre olika historier som tillsammans inte bildar någon vidare story, fortsatte han.
     Han menade att dialogen var torr, karaktärerna ihåliga och storyn, eller de tre olika storys om filmen innehåler, inte höll måttet.
     Själv såg jag om den häromdagen och kunde inte låta bli att fundera över vad M hade sagt.

Pulp Fiction var banbrytande när den kom. Den satte Tarantino på filmkartan som en innovatör med sin coola knäckebrödsdialog, det kalla, till synes meningslösa, våldet och den omkastade kronologin.
     Kanske framför allt den omkastade kronologin.
     Hans sätt att vända på begreppen och fullständigt strunta i den dramaturgiska kurvan fick många efterföljare.

Ett exempel är Christopher Nolans, då den kom, extremt hypade thriller Memento. Filmen som berättar sin historia baklänges. Ett grepp som kändes uppfinningsrikt vid första anblick, men som knappast höll en andra och tredje tittning.
     Anledningen: storyn var för tunn.
     Poängen med en film som Memento tycktes helt enkelt vara att låta tittaren puzzla ihop helhetsbilden i efterhand. Att storyn i sig skulle vara intressant tycks mindre viktigt. För när man väl fått kronologin klar för sig känns det intressanta greppet mer som effektsökeri än något annat.

Ett mer lyckat exempel är den lysande Sean Penn-uppvisningen 21 Grams. En film som också rönt stor uppmärksamhet för sin uppstyckade kronologi. Snuttar från slutet får man se i början. Och det där som hände i början kommer inte fram för än i mitten.
     Och så vidare.
     Men det 21 Grams har, som Memento saknar, är en medryckande story. En story man dessutom, trots omkastade scener, hänger med i hela vägen. Och synar man manuset i sömmarna inser man snabbt att den inte är så bakvänt berättat som man först kan tro. Den håller en hyfsat konologisk ordning, med undantag för en hel del framåtblickar och en god portion bakåtblickar. Alla avgörande plot-punkter berättas i den takt man kan förvänta sig.
     ”Jag ville berätta historien utifrån den känslomässiga kurvan, snarare än den faktiska”.
     Så sa regissören Alejandro González Iñárritu och även om uttalandet är slightly pretto så verkar det som han lyckats med företaget. Det är därför vi får se en scen där Naomi Watts övertalar Sean Penn att döda Benicio Del Toro strax innan de faktiskt gör ett försök. Ett tidshopp som i en vanlig film säkert skulle ta en kvart att åstadkomma.

Så hur var det nu med Pulp Fiction?
     Hade min gode vän rätt i att den också, likt Memento, var ett effektsökeri utan slutgiltig poäng. Är Pulp Fiction bara ett evigt rabblande av coola one-liners (”This is the gourmet shit!”) och huvuden som oväntat skjuts av.
     Mitt svar är nej.
     Det är visserligen tre olika historier och inte en. En slags miniserie på film där varje avsnitt inte har mer gemensamt än att vissa karaktärer återkommer. En samling berättelser som hålls samman av de fortfarande lika coola dialogerna mellan John Travolta och Samuel L Jackson.
     Helt enkelt: fortfarande ett mästerverk.

En story är en story är en story.
     Oavsett om man berättar den baklänges eller uppochner eller om man fiser ut dialogen ur sjärten. Och att kasta om kronologin får aldrig tjäna ett högre syfte än själva berättelsen.
     Tarantino vet detta. Se bara på True Romance.
     Nittiotalets bästa manus.

2 Kommentarer:

Eli skrev...

Jäkligt bra och intressant post! :)

lördag, augusti 20, 2005  
Jussi Ericson skrev...

Hej mannen - Jussi - jag känner två av dina bröder samt Alexandra, vilken var genom henne jag halkade in på din sida.

Oavsett vad din vän säger om Pulp Fiction så kan han inte förneka filmens betydelse och succé i filmhistorien.
Den väckte stor popularitet, men dock inte den första att berätta en historia i en icke-kronologisk ordning.
Tarantinos inspiration från Jean-Luc Godard är mycket tydlig. Ty det var nämligen han som var den första att berätta en film i en okronologisk ordning.
"En film har en början, en mitt och ett slut. Men inte nödvändigtvis i rätt ordning", sade han.
Du har väl lagt märke till att Tarantino döpt sitt produktionsbolag efter Godards film À Bande de part - En rövarhistoria, till "A Band Depart" eller nåt sånt.

Förvisso håller jag med din vän. Pulp Fictions karaktärer liknar mest känslolösa seriefigurer och dialogerna är tomma, men samtidigt bör man påminnas om att Tarantino kanske vill porträtera en grupp av dagens amerikanska, icke-intellektuella, ociviliserade folk.
Hursomhelst, därför tyckte jag att Amores Perros (21 gram-regissörens tidigare) var bättre, eftersom den var mer jordnära och svidande stark.
Men jag kan inte förneka att Pulp Fiction är förbannat bra.

Kul att du tog upp det!

tisdag, september 13, 2005  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem