torsdag, augusti 04, 2005

Sex & the Ending



Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

Ungefär så slutar sista avsnittet av Sex & The City. Men vänta nu. Kan det verkligen stämma? Vad hände egentligen?

Lånade sista säsongen på DVD i söndags och sträcksåg den på tre dagar. Det finns något underbart ohämmat med att sträckkolla TV-serier på DVD. Förra sommaren klämde jag fyra säsonger av Sopranos och en Band of Brothers-box på under tre veckor.

The Ultimate Förkovring.

Och när jag kollade igenom Sex & The City blev jag påmind om vilken lysande serie det verkligen var. Utmanande som ingen annan, med några av de roligaste storstadssituationerna skildrat i rörlig bild. Intelligent som få. Och fullproppad med New York-porr i scenerierna.

Har man dessutom varit i New York för första gången sedan man såg serien sist blir det hela ännu mer intressant. De myllrande gatorna i SoHo. Bögarna utanför Samanthas lägenhet i Meat Packing District. Och avslutningsscenen i avsnitt 15 där Carrie står tillsammans med ryssen Petrovsky i ett blåsigt Battery Park längst ner på Manhattan. Fullt av gator och platser man själv känner igen. Bara att de filmade on location i New York är unikt efter alla år med LA-studioinspelade Seinfeld och Vänner.

Sjätte säsongen är troligtvis också den bästa. Med lysande birollsinnehavare i Ron Livingston och David Duchovny. Det är den avgörande säsongen. Känslospektrat är enormt och ett helt annat allvar infinner sig. I samma veva som de knyter ihop säcken och alla karaktärer får sina the ones så drar på växlarna på de stora ämnena. Missfall och cancer. Bästa vänner som bråkar.

Och, jag erkänner, det var inte långt till tårarna när när Smith Jarrod rakade av håret för Samathas skull i avsnitt sexton. Och i sista avsnittet då Miranda till slut ställer upp för Steves sjuka mamma.

Sex & the City är också ovanligt bra eftersom de la av när de var på topp.

Men det är just det där förbannade slutet.

Carries sagoslut. Jag kan fortfarande inte komma över det.

Efter sex år med en serie som konsekvent och banbrytande handlat om starka självständiga kvinnor som valt att leva sina egna liv. Som valt att vänta. Som valt att välja. Då åker Carrie till Paris och flänger som en tanklöst våp från den ena mannen till den andra.

Alla de andra karaktärerna gjorde ju så fina resor. Alla andra kommer ifrån sina hopplösa hang-ups.

Pryda Charlotte, som efter år av en drömsk bild av det perfekta äktenskapet, går och gifter sig med en skallig tjockis och adopterar ett kinesbarn.

Cyniska Miranda, den självständiga yrkeskvinnan, som till slut väljer sin bartender och flyttar med hela familjen ut till Broklyn. Som väljer förorten före innerstaden.

Och sexgalningen Samantha, som i hela sitt liv konsekvent förespåkat polygamin som idealtillstånd, släpper till slut garden och hittar kärleken i en ovanligt tålmodig tjugoåttaåring.

Alla hittar de oväntade vägar till lyckan. Alla förändras de. Alla utom Carrie. Fucking huvudpersonen.

Det som stör mig mest är att hon inte ens gör ett eget självständigt val. Istället kommer Mr Big inridande på sin vita häst som hämtad ur en Harleqin-roman och räddar henne från stora stygga ryssen.

Och Carrie suckar lyckligt och låter sig fångas med.

Är det så det ska sluta? Är det sensmoralen? Lev ditt liv som singel, men håll ut, förr eller senare blir du räddad?

Något som förbluffar mig är att de flesta tjejer jag talat med om detta tycks alla få något saligt i blicken och sucka lika lyckligt som Carrie. Ja, så fick de varann.

Sex & the City var en banbrytande serie. De satte nytt ljus på kvinnors rätt att leva sina liv som de själva vill. De flyttade könsrollerna en liten bit.

Men de vågande inte gå hela vägen.

2 Kommentarer:

Brita skrev...

Det här inlägget har tagits bort av bloggadministratören.

torsdag, augusti 11, 2005  
dimheru@hotmail.com skrev...

Oj vad jag håller med dig! Hittade din blogg när jag sökte satc-bilder. Tragiskt slut, men som sagt, alla tjejer verkar tyvärr gilla det.

lördag, oktober 27, 2007  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem