onsdag, augusti 03, 2005

Umeå vs Stockholm



Cyklar genom stan på söndagkvällen. Det är sensommarvärme i Umeå, vilket innebär en sisådär 16 grader på kvällarna. Småkyligt. Lämnar igen några filmer på Videoteket. Stöter på A utanför hotellet Plaza. Vi pratar en stund, bestämmer att han ska hälsa på i stugan nästa helg. Cyklar vidare, genom Broparken, över bron igen.

Det är förbannat lugnt. Och skönt.

Jag har haft diskussionen många gånger, speciellt där efter gymnasiet då de flesta man kände stod i valet och kvalet om att flytta eller stanna kvar. Nu surrar den i mitt huvud igen.

Jag har spenderat mer tid i Umeå den här sommaren än vad jag gjort på fem år. Det sätter saker på sin spets, att få uppleva det här tempot igen. Att vara i Umeå, cykla genom de små gränderna Väst på Stan (ja, det heter så), får ens hjärna att öppna upp.

Hur kan det komma sig att den här småstaden – som man kämpade hårt att komma ifrån – helt plötsligt ger en tankero och inspiration jag aldrig funnit i Stockholm?

Och man kommer osökt in på alla band som kommer härifrån, all kreativitet som finns och har funnits. Småstadsklischén. Fireside från Luleå. Kent från Eskilstuna. Det är i princip samma sak.

Småskaligheten, stillheten, lugnet – och i förlängningen; isoleringen, tristessen och ensamheten – ger en tentakler vidare till en helt annan värld. Helt andra tankemönster. Ur det föds saker. Det har hänt förut och det kommer hända igen.

Men inte på samma sätt i Stockholm som här.

Stockholm – storstaden – å andra sidan, erbjuder helt andra lockelser. Som ett värdigt utbud av civilisationens creme de la creme till exempel. Biofilmerna, caféerna, uteställena. Möjligheterna, kort sagt. Och de bästa jobben, som efterföljs av stressen – storstadens egen isolering.

Och sen har vi alla underbara och knasiga människor. Det finns inte lika många av dem i Umeå. Umgänget är hjärtligt men begränsat. Och efter några veckor i Umeå inser man att det enda man fyller bloggen med är semi-recensioner av DVD:er man tittar på.

Det är här kontrasten blir tydlig. Umeå ger en ro, öppnar upp, får en att förkovra sig och skriva. Stockholm ger det andra; det sociala, de större möjligheterna, den större bilden.

Mitt på ettöresbron stannar jag cykeln, knäpper ännu en bild på den där muskulösa älven och tänker att det jag saknar i Stockholm tar jag igen här uppe.

För man kan väl både ha kakan och äta den, eller hur?

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem