tisdag, september 27, 2005

Ett barn till salu

Vi såg en film i skolan. Nahid Perssons uppmärksammade Prostitution Bakom Slöjan. Alldeles enastående bra och gripade dokumentär. Om kvinnoförtryckets Iran. Om det systematiska förtrycket. Som får kvinnorna att sälja sina kroppar. Sälja sina äktenskap.
     Sälja sina barn.
     Ja, så hemskt är det. Så fruktansvärt. Ett barn säljs för några tusenlappar, en kvinnas enda chans att komma ur misären – drogmissbruket och prostitutionen – är att underkasta sig till slaveriet de kallar äktenskap där borta.
     Mättad stämning bland eleverna efteråt. Några grät. Vi drack kaffe.

Sen blev det diskussion.
     Varför är det så här? Vad kan vi göra? Frustrationen hängde i luften. Sen kom det oundvikliga. Som gjorde att hela fucking diskussionen dog. Föll platt. Och det kändes som om Nahid Perssons film inte betydde något längre.
     Vi började prata om det så kallade kvinnoförtrycket i Sverige.
     Det var klädkoder hit och löneskillnader dit och unga tjugonånting kvinnor som kände sig nedvärderade och lillagummade av äldre medelålders män.
     Och jag tänkte bara: hur jävla bortskämda får vi vara?
     Vi har ett land, långtbortistan, kallat Iran. Där styr makten och pengarna och religonen. Några stollar med kontroll över oljepengarna har stiftat lagar som gör sina kvinnor till livegna knulldockor. Det är ett förtryck. Det är hemskt. Det är ett stort och globalt samhällsproblem. Vi borde alla göra mer än att slå näven i bordet.
     Det vi inte borde göra är att gnälla över den svenska jämställdheten. Jag blir alltid lika förbannad på folk – tjejer, feminister – som tar varje tecken på ojämställdhet och kvinnoförtryck i världen som ett bevis på det ständigt pågående kvinnoföraktet överallt.
     Jämställdheten är inte konstant. Förtryck är inget konstant. Vi gör framsteg. I Sverige fler än någon annanstans.
     Jag ville bara ställa mig upp och skrika: Sluta gnäll!

Men det gjorde jag inte.
     Jag vågade inte.
     För varje gång jag ställs inför en feministisk diskussion och eldar upp mig och blir förbannad och lägger mig i, så kommer jag liksom inte ifrån att jag känner mig som fienden. Mannen, roten till det onda, stora förtrycket. Och jag är trött på att känna mig så. För jag håller ju med. Vi ska kämpa för jämställdhet.
     Men den feministiska diskussionen i Sverige är alltför svartvit. Vi kan inte sära på diskussionerna. Vi kan inte skilja ett riktigt stort allvarligt problem från ett mindre. Vi kan inte ens se vår egen utveckling.
     Ett barn säljs för några tusenlappar i Iran. Skillnaden mellan i-land och u-land kan inte bli tydligare.

2 Kommentarer:

Klara skrev...

Jomen Konrad, du skulle bragt upp din stämma under den där diskussionen. Sluta vara rädd för att upplevas som "fienden", det hade ju varit uppenbenbart att du inte är det om du sagt det du tycker. Jag håller med dig om att den där diskussionen fullständig kloggade igen alla eventuella tankar om vad man kan göra som medmänniska tusentals mil bort för att försöka förbättra världen. Jag tycker att det kändes som om den diskussionen var för tung och svår, och därför styrdes den in på hur det är i Sverige och så fick folk kanalisera sina aggressioner den vägen istället... Synd. Och synd att du inte sa nåt, det kanske hade ruckat samtalet på rätt köl igen.

lördag, oktober 01, 2005  
yukio skrev...

Hm, du har en poäng - men det är ju inte så att ett kvinnorförtryck berättigas bara för att man gnäller på det förtryck som finns i ens närmiljö. Alltså, vad jag menar är att inget förtryck är bra någonstans. Vi ska absolut kämpa för att det inte ska vara så där fruktasvärt i andra länder - men det betyder ju inte på något sätt att man ska hålla tyst med hur man tycker att det är här i Sverige. Alltså, det ena behöver (och ska inte!) ersätta det andra.

Däremot har ju givetvis var sak sin tid, och om er uppgift inte var att prata om läget i Sverige så borde ju samtalet ha styrts därifrån...

fredag, oktober 14, 2005  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem