lördag, september 17, 2005

Sense of touch

Jag jobbade där i fyra månader.
     I Studio City – den lilla staden i San Fernando Valley på andra sidan bergen om Hollywood. Det är inte utan att man känner igen sig när man ser Paul Haggis nya film Crash.
     Flera scener utspelar sig på den lilla stump av Ventura Blvd som är sådär romantiskt beklädd med svajjande palmer och bokaffärer vars skyltar inte har bytts ut sedan femtiotalet.
     Redan i början av filmen levererar Don Cheadle sensmoralen.

“It's the sense of touch. In any real city, you walk, you know? You brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We're always behind this metal and glass.”

Det är fem år sedan jag bodde och jobbade i LA. Då förstod jag aldrig staden. Jag hade inget körkort. Jag träffade nästan inga vänner. Det enda jag gjorde var att åka mellan huset i Burbank och kontoret i Studio City.
     I ett hus. I en bil. I ett kontor. Om och om igen.
     Om Crash hade kommit ut då hade citatet ovan gett en exakt beskivning av mitt rådande känslotillstånd.

Idag har jag en mer nyanserad bild staden.
     Speciellt efter att ha sett vad USAs övriga städer har att erbjuda. I USA är alla städer kopior av varandra. Med två undantag: New York och Los Angeles. Los Angeles har karaktär. Trots att den egentligen är ett tjugotal förorter som är utspridda bredvid varandra.
     Jag gillar den. Jag har delar av min familj där. Men jag skulle nog aldrig kunna bo där igen.
     Och det, har jag lärt mig nu, har att göra med känslan av beröring.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem