fredag, oktober 14, 2005

Löven faller vackert på Skeppsholmen



A bor i New York.
    Det var i april han sa upp jobbet och lägenheten i Portland och satte sig med frugan i en truck och korsade kontinenten. Han behövde en nystart. Vardagen blev för trist.
    Så han bröt upp.

Själv har jag flyttat utanför tullarna till Brommaplan. De svettiga amorteringarna på bostadsrätten i Birkastan blev för mycket när jag skulle börja plugga. Dessutom går Ekeröbussarna härifrån. Det finns flera rationella anledningar.
    Men likförbannat känns det.
    Att bo utanför tullarna.
    När jag kom till Stockholm för fem år sedan var jag tydlig i min ståndpunkt. Man flyttar inte i Stockholm för att bo utanför stan. Man ska bo i innerstan, annars får det vara. Ett resonemang som funkade när man tjänade över trehundra papp om året.
    Som jag har drivit den tesen. Så fort tillfälle givits har jag tillspetsat levererat mina spydiga komentarer. Va? Bor du i Hägersten? Du måste skämta!
    Det är inte utan att man skäms lite grann när man nu sitter på den där förbannade tunnelbanan och flyger över Tranebergsbron som markerar gränsen mellan inne och ute.
    Men jag håller fortfarande med mig själv.
    Det är inne i stan det händer.

Vi hade flera nattliga samtal veckorna innan A skulle flytta till The Big Apple. Jag kommer ihåg att jag ifrågasatte hans motiv. Han förklarade att Portland inte infriat förhoppningarna.
    – Vi har inte åstadkommit det vi vill åstadkomma här, sa han.
    – Och det kommer vara lättare att göra det i New York?! frågade jag.
    Han fick något nöjt över tonfallet.
    – Visserligen inte, men jag kommer i alla fall bo i New York.
    Vem kan argumentera med det? Han hade så rätt. Oavsett hur jävlig tillvaron skulle bli så skulle han i alla fall bo i New York.

Själv bröt jag också upp i våras. Min vardag blev också för trist. Och kanske önskar jag att jag kunde säga som A. Jag bor i alla fall i Stockholm. Men det skulle vara att ljuga.
    Jag bor ju i förorten.
    Det är inte meningen att låta bitter. Jag har gjort mitt val. Det var väl överlagt. Jag ångrar mig inte.
    Poängen är denna:
    Löven faller vackert på Skeppsholmen. Japp. Löven faller vackert på Skeppsholmen och jag har tid att lägga märke till det. Det är höst, men till skillnad från de andra höstarna så är jag inte galet uppstressad och söndersupet hålögd med näsan just över vattenytan.
    Jag lever ett nytt liv. Förutsättningarna är annorlunda. Men jag får i alla fall ägna mig åt det jag älskar mest. Det egna skrivandet. Jag får i alla fall ägna mig åt det jag drömt om mest. En helt ny karriär. Och jag får tid över att uppleva detaljerna jag saknade mest. Som att se löven falla vackert på Skeppsholmen en söndag i oktober.
    Det, mina damer och herrar, är mitt New York.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem