tisdag, november 29, 2005

Relationens död värmer bäst

Vintern är här. Stora flingor singlar ner från himlen. Träden är tunga av blötsnö. I lokaltrafiken härjar kaoset.
     Som upplagt för att besöka videoaffären, gå hem, tända några ljus, värma en kopp te och krypa upp i soffan framför ett riktigt bra… deprimerande relationsdrama!
     De senaste två söndagarna har jag upptäckt att relationens död är den nya feelgooden. Jag har sett två bra filmer där äktenskapet sakta bryter ihop inifrån genom svidande dialog och frustrerat sex.

I Swimmingpool-regissören Francois Ozons Kärlek Tur och Retur får vi i fem delar – baklänges – se ett äktenskap gå under. Jag har tidigare skrivit om just omvänd dramaturgi men det här handlar inte om effektsökeri. Snarare är det nog ett sätt att ljusa upp den annars beckmörka storyn.
     Det börjar med slutet: efter en pinande lång bodelning hos skiljsmässoadvokaten får vi får följa parets sista dödsryckning i en Bergman-inspirerad sängkammarscen.
     Sedan följer fyra scener som vandrar bakåt i relationen, via barnfödsel och bröllop till det att paret just träffat varandra och lyckligt vandrar in i solnedgången.
     Gott så – men det är den där våldsamma sexscenen i början av filmen som hänger kvar efter eftertexterna.

I John Currans ensembledrama We Don’t Live Here Anymore fortsätter monogamins förfall.
     Vi möter två par – Mark Ruffalo och Laura Dern respektive Peter Krause och Naomi Watts – som nässlats in i en härva av otrohet och existensiell förvirring.
     Bäst fastnar Peter Krause cyniska författarkaraktär – som vet om att hans bästa kompis är otrogen med hans fru men väljer att spela med. När allt till slut uppdagas klandrar han fortfarande inte sin vän:
     ”Det är mycket lättare att leva med en kvinna som känner sig älskad” säger han.
     Förutom att filmen är oförskämt snygg – med det murriga höstlandskapet i New England i bakgrunden och Ruffalos och Krauses sexdagarsstubb i förgrunden – präglas hela filmen av den typen av skarpa repliker. Den mörka stämningen kryper hela vägen in under fleecefilten i TV-soffan.

Jag vet inte vad som gör att jag lockas så mycket till dessa rom-comens antiteser. Har det med skådespelarnas skägg att göra? Är det mitt obotliga singelhjärta som gör uppror mot äktenskapets förljugna fasad?
     Jag undviker en djupare analys.
     Egentligen handlar det bara om bra drama. Slitningen som uppstår mellan två människor som en gång för länge sedan älskade varandra är kanske den bästa förutsättningen för just det – ett bra, välspelat drama.
     Och bra film värmer, trots den känslomässiga kollapsen.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem