Svik mig inte Tony

Jag har ofta funnit en stolthet i av att hylla den erkänt ”dåliga” smaken. Envist försökt få min omgivning att förstå storheten i – till exempel – Bruckheimers nittiotal. Hans trilogi The Rock, Con Air och Armageddon är fortfarande tre av de bästa actionfilmer som någonsin gjorts.
    I ett inlägg för en vecka sedan hyllade jag en annan bespottad hjälte: Tony Scott.
    Det kunde inte ha tajmat värre.
    I helgen läste jag sågning efter sågning efter sågning av hans nya gultonade action-rökare Domino. Först hoppades jag att det var en enstaka recensent som misstagit sig. Men när filmen långsamt filades ner till fotknölarna av varenda tidning i Sverige satte jag till slut peppet i halsen.
    Tony, min Tony, varför har du övergivit mig?
    Det är en svår balansgång att försöka hylla amerikansk blockbuster på ett vettigt sätt.
    Ibland måste man bara inse att det är skit.