tisdag, december 27, 2005

Existensberättigande

Jag har gjort det i sex år nu.
     Skrivit dagbok regelbundet. Som av ett skriande behov att sortera tankarna och få fingrarna att röra på sig har en sisådär hundra sidor om året rasslat ner i mer eller mindre desperat öppnade word-dokument.
     Jag började således inte blogga för att jag behövde skriva.
     Jag började blogga för att jag behövde bli läst.
     När jag i våras bestämde mig för att säga upp mig från det företag jag jobbat på i fem år för att inleda en efterlängtad skribentkarriär såg jag ingen anledning till att INTE skaffa mig en blogg.
     Jag behövde ett ansikte utåt. En plattform att visa upp mig på. En ställföreträdande portfolio. En plats att mejsla fram mitt eget varumärke, om man så vill. Därför har jag bara haft ett enda kriterie på de inlägg jag lagt upp här:
     Att det skulle vara bra texter.
     Ibland har jag lyckats, ibland inte. Men det jag inte har gjort är att använda mig av bloggen som ett utlopp för avmätta vardagsskildringar av typen:
     ”2 juni 2005. Promenerar runt i city, kollar lite kläder, bokar en klipptid hos M på Nybrogatan, går till gymet och tränar en timme eller två. Lyssnar på Lundell i iPoden, jävla Lundell-period igen.”
     Det har jag min dagbok till.
     Bloggen är något annat. Men i ärlighetens namn har jag flera gånger tvivlat på dess existensberättigande. Varför skriver jag här när jag skriver så mycket bättre på andra ställen? Jag har min dagbok för det dagliga. Jag jobbar med ett skönlitterärt projekt jag helst talar tyst om. Jag skriver texter i skolan, på jobbet och numer även i dagspressen. Så varför en blogg? Jag har alltid kommit fram till samma slutsats:
     För att bli läst.
     Och ibland får man belöningar. Som när jag landade min högst önskade praktikplats i februari på grund av mina formuleringar på den här sidan. Som när den gode Kristian Ekenberg länkar till en lite och . Som när besökarantalet gick upp från 30 besökare om dagen till drygt 40 under november och december.
     Jeez. Vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten.
     Jag tror jag söker något. Något som gör bloggen till mer än ett komplement till mina andra skriverier. En gnista till en ny typ av texter på den här sidan. En typ av texter som tillåts vara mer än bara bra texter. Som tillåts leva fritt, springa i en helt galen riktning och ta mig någon annanstans. För det är ju det jag vill. Det är det jag håller på med.
     Tar mig någon annanstans.
     Ända sedan jag började med mina dagboksanteckningar för sex år sedan har jag alltid delat in anteckningarna i olika perioder. Varje gång jag skönjer en förändring i livet packar jag ihop den senaste tidens anteckningar i ett dokument, skriver ur dem och sätter in dem i en pärm. Vanligtvis med fyra månaders-intervaller. Som kapitel i ens liv.
     Ett nytt år är oftast slutet på ett kapitel och början på ett nytt.
     Jag hoppas att det blir det även för bloggen.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem