fredag, december 23, 2005

På rätt väg

Jag kan bara inte låta bli.
     Det handlar om Umeå. Detta Umeå. Mitt gamla Umeå som blivit mitt nya Umeå som jag förälskat mig i så djupt det senaste året.
     Det är dagen innan julafton. Det är en ljuvlig utsikt när jag promenerar över bron in mot stan för att… ja, ni vet, åtgärda de sista bestyren. Dimma över isen, milda molnkreationer över himlen, snedställd sol och krispklar vy över skraporna på andra sidan.
     Vet inte riktigt när det hände, men under de senaste två åren så känns det som jag fått fler vänner i den här stan än vad jag hade när jag bodde här. Kanske har det bara med julrushen att göra, eller att jag är här så sällan och umgänget blir mer intensivt.
     Men en dag som denna, dagen innan julafton, så blixtrar vänskaperna till.
     Via sms i mobilen. Annandagen? Vart? Ska? Du?
     Via kamratliga ihopstötningar på stan, där man suckar besvärat och gemensamt och säger att ”bara två klappar till”. Som om julhandeln kom som en överaskning i år också. Men efter sucken skrattar man ändå åt något norrländskt skämt och valsar vidare i julstimmet.
     Och på Press Stop i ena gallerian går jag in i den lokale popstjärnan som i panik måste köpa extra klappar åt mostern han inte räknat med. Men det enda han lyckas med är att bränna stim-pengarna på dvd-dokumentärer om den där författaren och senaste återutgivningen på Modernista åt sig själv. Och vi kramas ett god jul och valsar vidare i julstimmet.
     Och jag tar en fika på Schmäck – för tredje gången den här veckan – med ännu en kompis man inte lyckats träffa tillräckligt mycket under hösten. Och man sitter och hänger slött och konverserar löst om teve-serierna man laddat ner från BitTorrent-programmet man just upptäckt.
     Och personalen hejar igenkännande. Och chevre-mackan är utsökt. Och ännu en vän kommer förbi med sin fru och man hejar och ja, självklart ska vi ses innan jag åker ner igen.
     Och när man i sista timmen av julhandeln shoppar lös den sista kompletterande julklappen till gudsonen och promenerar hemåt över bron och ser de ljusa molnen sträcka sig som bomull över den mörka midvinterhimlen och känner sig livgivande utsövd och nedvarvad av de senaste dygnens maratontittning av Lost – ja, då vet man att man är på rätt väg.
     Jag kunde inte låta bli.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem