söndag, januari 08, 2006

Januari väntar

Trots alla fina tankar, alla summeringar av det gamla året som lett fram till förnumstiga insikter om det nya, trots den behjärtansvärda framtidstro som infinner sig i det svajjande tillståndet vid tolvslaget på nyårsafton och som kanske till och med leder fram till ett och annat nyårslöfte, så förblir januari en ickemånad.
     Ett vakuum.
     Det gamla året lämnades inte så långt bakom en som man hoppades. Den där behjärtansvärda framtidstron var kanske inte mycket mer än en alkoholmarinerad och sentimental förhoppning bländad av spektakulära fyrverkerier. Och det enda man lyckas klämma fram ur den egna motivationsbanken är ett halvdjupt andetag. Man går ut i kylan. Tillbaks till uppgiften.
     Det är väl dags nu.
     Väl.
     Inte som sommaren. Som faktiskt, mitt i dess solbrända ”it’s all happening”-mentalitet, skänker en viss känsla av avbrott. Av bortdomning. Av eftertanke. Eftersom vi i Sverige tar sommaren som en belöning efter den långa hårda vintern lever vi ut så mycket vi bara kan. Spelar över hela registret. Så att man när hösten kommer kan kamma till sig, nyktra till sig, suga in magen, trycka ut bröstet och vråla av hela sitt väsen så att det ekar ända in i mörkaste november.
     Det är dags nu!!!
     Sommaren är det egentliga nyåret.
     Men nu är det vinter. Och man får ta i så gott det går. Och anstränger man sig tillräckligt kan man faktiskt uppleva en och annan fin stund under de första stapplande dagarna på året. Som en solig dag man lyckas fånga innan mörkret faller. En vidsträckt promenad genom ett sprakande vinterlandskap som faktiskt upplevs som pur livselixir. Som rycker en ur soffliggandet och tunnelseendet och möjliggör det där djupa friska andetaget som krävdes för att skaka liv i ens motivation.
     Det är dags nu, säger man lugnt till sig själv och inser att det är ingen idé att höja rösten.
     I ett vakuum kan ändå ingen höra dig skrika.

1 Kommentarer:

BenGrimm skrev...

För en som passionerat och med ett visst mått av självförnekelse firar nyårsafton som en tidsmässig järnridå som sätter stopp för ånger över gångna årets fadäser och som med en murs envishet tvingar en att blicka framåt, var det intressant att i pränt se orden "Sommaren är det egentliga nyåret". Efter mitt initiala "Nä du, det är det inte!" förvånades jag över tanken "Men vänta nu, kanske ändå!?". Den tanken sporrades givetvis av de bilder som ofrivilligt dök upp vid blotta tanken på ordet sommar. För du har rätt i att sommaren är vår belöning, vi tävlar med floran om vem som kan blomma ut fortast och vackrast. Vi kastar kläder och vett i en låda märkt "vinterförvaring" och skriker! Men hörs vi verkligen? Kan vi överrösta den kakofoni av hormonstinna uppvaknanden som pågår omkring oss?
Och det är här det landar! Sommaren är till för att skrika och överrösta. På vintern, vid nyår, är det tyst och jag hör EN röst starkt och kristallklart...min egen, innre! Jag hör den, jag har tid att lyssna och jag har ro att formulera mig inför det kommande året. Därför fortsätter Nyårsafton att vara mitt nyår!

onsdag, januari 11, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem