tisdag, januari 31, 2006

Rädslan för allvar sänker bröderna Herngren

Det mesta är som man önskat sig i bröderna Felix och Måns Herngrens nya skiljsmässokomedi Varannan vecka. Skådespeleriet är på topp, igenkänningshumorn sitter som en smäck och för första gången i detta trollhättefierade filmland kan man på allvar tala om någonting som liknar Stockholmsporr på film.
     Som jag väntat på den typen av nischade stockholmsbilder. Det är en fröjd att se Felix Herngren och Cecilia Frode ligga på Långholmens strand med Erlanderhuset och Västerbron som ljuvlig bakgrundsfond. Man tar in de mörka och varma sommarkvällsbilderna från Stureplan med ett leende och Sofo-kvarteren skildras med kärleksfull exakthet.
     Så långt är allt väl.
     Det som gör att filmen inte når ända fram, det som håller den från att vara riktigt bra, är det ängsliga berättandet. Storyn liksom trippar fram genom alldeles för korthuggna scener som aldrig tycks få vila någonstans. Den allvarliga tematiken bryter aldrig igenom utan skojas effektivt bort av allt för skämtpepprade scener.
     I Varannan vecka anar man en helt ny dimension i brödernas arbete. En potential att faktiskt kunna berätta en historia med ett större allvar, bortom de obligatoriska reklamfilmsinslagen (känns inte de lite väl mycket Yrrol vid det här laget?) och den utmejslade situationskomiken.
     Jag har en känsla av att filmen skulle bli så mycket bättre, skämten så mycket kraftfullare, om de vågade spela vissa scener rakt av, utan att krydda dem med något snärtigt komiskt inslag.
     Man tänker inte helt osökt på hur amerikansk komedi utvecklats de senaste åren. Med filmer som Anchorman, Wedding Crashers och senast 40 year old virgin visar jänkarna att man kan leverera sjukast tänkbara humor och ändå sy ihop en historia som faktiskt håller de där två timmarna.
     Lösningen: allvar.
     Jag skrattade mig dubbelvikt av 40 year old virgin, men det som fick mig att hänga med hela rullen igenom var den realistiskt skildrade kärleksrelationen mellan Steve Carell och Catherine Keener.
     Hade bröderna Herngren tagit lärdom av detta hade Varannan vecka kunnat tangera Killinggängets Fyra nyanser av brunt som bästa svenska film på 2000-talet.

4 Kommentarer:

Jonas skrev...

Okej att jag var trött när jag såg "Anchorman", men påminn mig om när den var allvarlig? Var det när han fick sparken och alkoholiserad drog omkring på gatorna. Var det "allvar"?

onsdag, februari 01, 2006  
Konrad Olsson skrev...

För mig handlar det om ett allvar i berättandet, att dra karaktärerna till ytterligheter, snarare än låta dem vara bärare av enskilda skämt i vissa situationer. Herngrenarnas brist är att de inte vågar ta berättelsen på allvar alla gånger, utan hastar igenom scenerna.

Men jag medger att det kanske inte är uppenbart i Anchorman, det är desto tydligare i 40 year old virgin. Det som förenar dem däremot är storymässigt starkare manus än tidigare alster i genren.

onsdag, februari 01, 2006  
Lio skrev...

är du en recensent?

tisdag, februari 07, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Lio: Vi är alla recensenter. Men jag jobbar inte som det.

tisdag, februari 07, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem