onsdag, februari 15, 2006

Dags att döda förebilderna!



Det är dags nu. Det svider, men det måste göras. Jag har lidit länge nog. Burit på dessa idealbilder som den hjärtesörjande bär på den kärlek som sedan länge gått förlorad.
     Det är dags att döda förebilderna.
     I begynnelsen var mörker, sedan skapade Gud tidningen Pop och utifrån den skapade jag fanzinet Flare. Min journalistiska grundplåt formades av ohämmad jag-journalistik och prisbelönad tidskriftsdesign. Jag försökte göra allt mina förebilder gjorde. Långa djuplodande intervjuer med svårmodiga rockband. Finslipad paginering och rubriksättning. Snodde typsnitt och texttonalitet rakt av. Och till andra numret gjorde jag en tio sidor lång intervju med Andres Lokko himself.
     Tio sidor! Min tidningen Pop-fetisch nådde inga gränser!
     Det säger sig självt att jag trodde mig vilja gå i de Gradvallska, Stragska och Lokkska fotspåren när jag väl satte igång min journalistiska bana förra året.
     Nu vet jag bättre.
     Det tog ett tag att komma till insikt. Ni ska veta vilket helvete det varit att göra upp med denna drömbild av skribenttillvaron. Till slut insåg jag att jag inte gjorde musikfanzine för att jag var intresserad av musik. Jag gjorde musikfanzine för att jag var intresserad av att göra tidning.
     När jag tänker tillbaks på många av de fina reportagen som jag läste i tidningen Pop kan jag fortfarande utantill rabbla vissa artister; vilka plattor de släppte, vilken inverkan de fick på den populärkulturella debatten. Jag kan recitera krönikor av Lokko, Gradvall och Häglund näst intill ordagrant. Jag minns artisterna och artiklarna.
     Men jag har ingen aning om hur musiken låter.
     Numer får jag panik varje gång tänker på vilken kulturkonsumtion som ligger bakom dessa herrars alster. Jag får panik varje gång jag tänker på en tillvaro av konstant tyckmyckna krönikor och oavbrutet idisslande av populärkulturella referenser. Jag känner en stilla krypande ångest över att behöva följa varje skivsläpp, varje teveserie och varje välformulerad anglosaxisk krönikör.
     Jag vet inte om ni bryr er, men för mig är det ett stort statement: jag orkar bara inte gå den vägen!
     Det finns ju dessutom de som gör det bättre. Som redan sträcker sig efter staffettpinnen med elegans och kunskap. Martin Gelin är på god väg, men jag sätter mina slantar på att Kristian Ekenberg är en värdig arvtagare till Jan Gradvall om, säg, fem-sex år. Rolig, kunnig och på senare tid enormt bloggproduktiv. Jag säger: godspeed och lycka till!
     Är det okej om jag passar? Bra.
     Minns en mycket bra Gradvall-text om Bono från i somras där han inleder med ett citat av Henrik Schyffert: ”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”
     Är det för mycket begärt att få slippa vara den som går bakom och kommenterar? Inte! Bra.
     För jag har ingen lust att måla in mig i ett hörn där man sitter likt Anna Hellsten med skribentburnout och bara är ”förfärligt trött på att formulera somliga synpunkter och förhålla mig till andras.”
     Det finns en annan väg att gå, jag känner det på mig. Egentligen vill jag ju bara skriva mina grejer, göra lite tidning, träffa roliga människor, njuta av häftiga upplevelser, se bra filmer och känna hur allt bara smälter ihop till ett fantastiskt och underbart härligt liv.
     Låter det naivt? Okej då, jag får jobba på det ett tag till.
     Återkommer.

PS: Det splittrade Lokko-uppslaget kommer från Flare Fanzine #2 (Notera de ensamma raderna i andra spalten!). Jag har tidigare lovat ett retrospektiv och snart kommer det: alla artiklar som nedladdningsbara PDF:er. Håll ut! DS

18 Kommentarer:

BloggBeduinen skrev...

Anar jag en skribent som står i en T-korsning och storögt tittar på vägskylten som åt ena hållet visar destinationen "Megafon 1km" och åt andra hållet pekar på "Egna rösten 100km"? En tanke på vägen; det är lätt att göra sig hörd med en megafon men när den tystnar är det fortfarande ingen som har hört DIN röst.

onsdag, februari 15, 2006  
Konrad Olsson skrev...

I allra högsta grad i en T-korsning. Men menar du att jag börjat skrika mer i texten? I det här fallet handlar skriker jag nog mest åt mig själv, för att bryta mig loss från tidigare föreställningar och hitta just den där egna rösten. Må så vara 100km bort...

onsdag, februari 15, 2006  
BloggBeduinen skrev...

...och det är naturligtvis det jag menar, frestas inte av genvägen du är på rätt spår!

onsdag, februari 15, 2006  
Konrad Olsson skrev...

...och jag hoppades givetvis på att min inre rannsakan skulle framgå texten, även om jag lindar in resonemanget i dramatisk bild- och rubriksättning. Men självklart uppskattar jag en BloggBeduin som håller efter en ambulerande bloggare som hetsas av sin egen besöksstatistik.

onsdag, februari 15, 2006  
Addison. skrev...

Oj, jag rodnar. Känner igen mig fruktansvärt i inledningen , la till och med upp min B-uppsats så att jag kunde intervjua Gradvall. Med Gelin instämmer jag. Han har både kunnandet och (kanske viktigare) entreprenörsandan. För egen del är jag bara glad om jag någon gång får ett riktigt jobb. Visst har jag haft drömmar om att bli en ny Gradvall, men om jag över huvud taget kommer göra skribentkarriär ligger nog min edge åt satirhållet. Det där vägskälet behöver heller inte betyda någonting, Konrad. Du kanske ramlar in på den gamla vägen fortare än du anar. Tyvärr handlar det ju ofta lika mycket om talang som slump. Många har talang, och turen kan vem som helst få. Och den där hänga-med-kultur-ångesten kommer man inte över ändå, tror jag, hehe.

onsdag, februari 15, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Har länge misstänkt att vi har liknande bakgrund Addison, lika gamla är vi också. Och kanske har du rätt i att man slinker in på detta spår ändå. Det behövdes bara sägas. Starkt. Kände mig låst av mina egna föreställningar. Sen har jag ju också en fäbless för att överdramatisera – men när megafonen tystnar kanske det mesta är som vanligt... Och angående Gradvall gjorde jag även där samma sak: hittade på en skoluppgift för att få möjlighet att snacka med honom. Kan föresten läsas här: http://www.flare.nu/flare/portal2001/010409_fanzine.htm

onsdag, februari 15, 2006  
Addison. skrev...

Kanon, nu väntar jag på Lokko-texten :) Du är inne på en sak i fanzine-texten som jag tror gör att det ser mörkt ut för att någon ska nå upp till de där gamla killarna - tidningsutbudet. Om Pop var det hetaste då är Ebbas Veckorevyn det nu. Det är en Ebba redaktörer vill ha nu, inte en Andres. Gradvall&Co kom också upp sig i en tid då inte marknaden var lika övermättad på hoppfulla kulturskribenter. Å andra sidan -tänk vad många talanger som inte hade chans att komma ut på 90-talet som kan det nu tack vare bloggarna. Tyvärr tror jag att det då fanns ett fåtal som faktiskt kunde leva på det, och att det i dag finns många fler att läsa men ingen som kommer lyckas på samma sätt.
Synd att vi inte råkade hamna på samma skola - jag hade behövt någon likasinnad i min mission att skaka om lärarna (Ulrika Knutson var däremot grym och bad mig om boktips).

onsdag, februari 15, 2006  
Anonymous skrev...

Läs lite Vanity Fair, New Yorker och "New journalism"-antologin så kommer du över just det här komplexet och får fyrtio andra på köpet. Jag lövar.

onsdag, februari 15, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Addison: Det här är nog en av anledningarna till att jag skrev inlägget från början: att få någon slags diskussion kring efterdyningarna av Pop-eran. Pop satte en standard, men de håller också fortet: Lokko, Gradvall, Strage – de har alla sina fredagskolumner. Du skriver att ingen "kommer lyckas på samma sätt" - det ligger något i det. Man frågar sig... why even bother? Jag funderar på att skriva Stockholmsskildringar på heltid, undra om det går...

onsdag, februari 15, 2006  
Johan skrev...

Ursäkta, men Gradvall var ingen tongivande POP-skribent, han skrev bara ytterst sporadiskt. Och ingenting alls från början vill jag minnas. Samma sak i Bibel, skrev han där någon enda gång? Lennart Persson borde nämnas lite oftare tycker jag. För att inte tala om Kjell Häglund, som både var med och startade tidningen och var dess, enligt mig, mest intressante och integritetsstarke skribent.
Och Strage är definitivt 100 ggr bättre än Lokko idag.

onsdag, februari 15, 2006  
Addison. skrev...

Johan: Helt rätt, Kjell är kung. Men eftersom jag ibland skriver med honom som chef utelämnade jag hans namn med flit (har redan hyllat honom pinsamt mycket på min blogg).

onsdag, februari 15, 2006  
Anonymous skrev...

Lokko är den enda skribent jag följer och har följt genom vått och torrt sen t o m innan POP. Han känns som en jävligt krävande kompis med vändningar från ironisk intellektuell till (nästan) pinsamt personlig .
Strage skriver fantastiskt och pedagogiskt, men jag är inte intresserad av något han skriver om. Hans och Ramqvists krönikor DN på fredagar är eviga besvikelser och ofta obegripliga. Jag gillar inte gammal syntpop och inte gammal ragga. Dom är en generation yngre än Lokko, men fastnade till skillnad från Andres i 90-talets musik. Triphop och ragga och Mary J Blige och Strages "nya" grej med deathmetal?
Lokkos skrivande har förändrats till något större i takt med att hans kulturintresse gått från soul till konstmusik och "This Is Our music" och litterära texter på Expressens kultusida!

lördag, februari 18, 2006  
Yakomo skrev...

anonymous, du har rätt om strage och ramqvist men förmodligen har du stannat i växten precis på samma ställe som Lokko. Eftersom faktum är att Lokko är den som utvecklats minst sen Pop-tiden. "Litterära texter" i Expressen, du skojar!, han skriver ju fortfarande bara nördiga notiser där. Och svd-krönikorna står o stampar på samma fläck. Strage är dålig i DN men hans bok "Fans" är rätt mycket tyngre än allt Andres gjort, där snackar vi "litterärt".

lördag, februari 18, 2006  
Anonymous skrev...

Yakomo: Jag förstår inte hur du läser och vad du vill få ut av ditt läsande. Tydligen vill vi ha olika resultat. Fine by me. För mig handlar det om att få läsa vackra formuleringar som fastnar i hjärtat och såna får jag inte i Strages jättebra reportagebok men väl i Lokkos krönikor/rescensioner.

söndag, februari 19, 2006  
Yakomo skrev...

fastnar i hjärtat? Och i utvecklingen! Fine by me too.

söndag, februari 19, 2006  
Anonymous skrev...

Lokko-hatet är väl utbrett i blogosfären men skulle Torsk på Tallin/Fyra Nyanser av Brunt eller This is our music vara mindre "bedrifter" än reportageboken Fans för att de är skapade av kollektiv? Läser man sig inte till en med hans TV-produktioner paralell rörelse i Lokkos journalistiska texter sedan Pops nedläggning så är det troligen för att man har gamla illvilliga skygglappar på sig.

måndag, februari 20, 2006  
Yakomo skrev...

mig veterligen har inte Lokko bidragit med så vidare värst mycket till Tallinn och Fyra Nyanser? Hans grej har ju mest varit att hitta på tokroliga namn o detaljer som Hadar Cars-dockan. Visserligen roligt, men ändå. missförstå mig inte, jag har alltid gillat Lokko men är grymt besviken på hur han stannat i utvecklingen de senaste åren. Den dan han skriver ett helgjutet verk som "Fans" är jag den förste att applådera.

måndag, februari 20, 2006  
Anonymous skrev...

Inte vet jag. Killinggänget har väl alltid hållit det superhemligt vem som skrivit vad. Eller?
Fast det blir hursomhelst lite som att dissa George Harrison för att han bara skrev Something och Here comes the sun...

måndag, februari 27, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem