söndag, februari 05, 2006

Den ensamma raden

I min serie navelskådande fetischer har vi idag kommit fram till kapitlet stilistiska verktyg. Jag har en förmåga att vilja överdosera på ”den ensamma raden” när jag skriver. Ni vet den där korta lilla textraden man använder sig av när man verkligen vill förstärka en poäng i sin text.
     Som den här.
     Jag obsessar på den ensamma raden så till den milda grad att ibland när jag skriver ett första utkast av en text så blir det bara en massa ensamma rader staplade på varandra. Som om varje ord, varje liten mening i texten slåss om uppmärksamheten för att få vara den viktigaste och mest betydelsefulla i hela textstycket. Till slut ser allting ut som en inköpslista och man får suckandes kill-your-darling-puzzla ihop eländet tills det liknar något som ser ut som en riktig text.
     Och jag tänker följande:
     Skrivande är lika mycket en formfråga som en innehållsfråga. Och då menar jag inte bara form som i hur man formulerar sitt innehåll, utan hur texten bokstavligen ser ut. Vilken form den har när man tittar på den i sin helhet. Alltså tittar på den, inte läser.
     En utskriven textsida ska ha en väl avvägd disponering för att kunna läsas på bästa sätt. Till exempel ser en sida med många styckeindelningar mer tillgänglig ut än en utan stycken. Men det handlar också om hur de långa styckena lirar mot varandra och var man placerar sina ensamma rader. Textmassans mängd och disposition kan avgöra slutresultatet lika mycket som hur välformulerad man är.
     Det var egentligen allt jag hade att säga.
     Eller föresten:
     Ronnie Sandahl, min nya favoritskribent, är en nutida mästare på att skriva ”ensamma rad”-krönikor.
     Visserligen i Per Bjurmans och Mats Olssons fotspår.
     Men ändå.
     En mästare.
     Nu är jag klar.
     Nej föresten:
     Ensamma radens mest ultimata användningsområde är då man har möjligheten att lägga en kort, slagkraftig ensam rad precis i slutet av sin text. En ensam rad där innebörden gärna får leverera en slutknorr på det resonemang man just fört, eller bara på ett stilfullt sätt återknyta till en historia man berättade i början. Eller till och med passa på att tala emot det resonemang man just fört. En sån sista ensam rad kan avgöra huruvuda en text blir bra eller dålig.
     Men jag skiter i det den här gången.

15 Kommentarer:

Isobel skrev...

Haha, Ronnie-vurmen börjar sprida sig. Mycket bra. Han skickade förresten ett förtjusande mail till mig och var glad för att jag gillade honom. Och blir man inte bara mer kär då? Jo.

Själv använder jag sällan de Olssonska ensamma raderna, men däremot gärna konsekvent nytt stycke efter max två meningar. Kvällstidning & smala spalter är svaret. Eller kanske frågan.

söndag, februari 05, 2006  
Andreas Lidén skrev...

Har aldrig tänkt på det här faktiskt. Väldigt kraftfullt sätt att poängtera något i texten. Kanske har använt det själv utan att egentligen tänkt på det.
Så typiskt mig.
Kan nog hända att jag snubblade över din blogg efter X antal öl. Visst kan det bli roligt ibland!
Alkohol är kul.

The Lid

söndag, februari 05, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Isobel: Jag ställdes tidigt inför dilemmat om huruvida jag skulle älska eller hata Ronnie Sandahl. Kände något slags obekvämt släktskap med hans självömkande singelliv. Jag valde hursomhelst det senare. Har ännu inte ängrat det.

Kvällstidning? Ja det är verkligen frågan! Mitt magasinhjärta håller sig tillsvidare tveksam och försöker spara på de ensamma raderna.

The Lid: Alkohol är kul, men förödande för stavningen. Du får nog hålla dig på mattan om du inte vill förstöra framtida jobbchanser hos googlande arbetsgivare. Hehe.

söndag, februari 05, 2006  
Addison. skrev...

Jag hade en sån period med ensamma rader för några år sen och var rasande att redigerarna på Gefle Dagblad drog ihop texterna. Men nu är jag inte så inne på det längre, bara ibland när någonting verkligen ska förstärkas. Jag vill inte klanka på någon, inte verka alltför elitistisk, men ensamma rader känns lite som ett trick för folk som inte kan läsa.

måndag, februari 06, 2006  
Lidbom skrev...

Och så blir det låga lix-poäng med ensamma rader.

måndag, februari 06, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Hmm... det råder delade meningar här på Pacino.se – om ensamma rader är ett "trick för folk som inte kan läsa" hur kommer det sig då att det ger låg läsbarhetsindex? Addison? Lidbom?

Är det så att överdosering på ensamma rader (Aftonbladet) bara TROS ge bättre läsbarhet, medan de egentligen inte gör det? Eller är det i själva verket ett trick för wannabe-stilister?

måndag, februari 06, 2006  
Isobel skrev...

Nejdå, låg lix-poäng innebär hög läsbarhet. Höga poäng är för text som ingen fattar. Jag hade först mindervärdeskomplex för att min blogg har såpass låga poäng, men sedan fann jag mig tillrätta med min tabloidpersonlighet.

tisdag, februari 07, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Den lix-novisa bloggaren tackar för uträtat frågetecken!

tisdag, februari 07, 2006  
TR skrev...

isobel:
Vad tuff du är som fått ett "förtjusande mail" av en Aftonbladet-skribent. Vi är alla imponerade, härligt att du ville låta oss få veta.

tisdag, februari 14, 2006  
Konrad Olsson skrev...

TR: Jag tror knappast Isobel försöker vara tuff. Hon sprider kärlek – låt henne göra det!

tisdag, februari 14, 2006  
linda skrev...

ÅH GUD, NEJ SLUTA SNÄLLA. "sprider kärlek". det finns inget äckligare än folk som försöker ta monopol på ord som "hjärta", "djup", "äkthet" osv och driver personvalskampanjer på bloggbasis för att bli associerad med dessa livets finare ord, och krönt till Urmodern.

tisdag, februari 14, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Visserligen en intressant diskussion Linda. Men allra värst är ändå man använder andras bloggar till att sprida anonyma och cyniskt avmätta kvädesord.

Isobel gör ingen skada när hon i en diskussion om Herr Sandahl berättar att de haft mailkontakt.

Blir man irriterad över att folk framhäver sig själva (och andra!) får man väl ge tillbaks med samma mynt. Inte, som TR här ovanför, häcka i sin anonyma skyttegrav och rättfärdiga bittra kommentarer med att utge sig för att tala för ett odefinierat "oss".

Det här är min blogg – viss ryggrad önskas av kommentatorerna.

tisdag, februari 14, 2006  
embryo skrev...

en ensam rad kan säja mykcet det säjer jag nu yo

men det kan bli tomt som i ett vykort

vi har det bra

frihet är det största ting

ät mera gröt

vi har det bra

solen skiner

ensamheten skriker

universum är ensamt

onsdag, februari 15, 2006  
Mårten skrev...

Beträffande LIX, är det inte helt enkelt så att ensamma rader ger lågt LIX, eftersom man knappast skriver en ensam rad som har ett högt LIX? En sådan ska ju t.ex. ha många bisatser och sådant som en typisk "ensam rad"-rad aldrig kommer att ha.

söndag, juli 30, 2006  
isabelle skrev...

haha, det är kul när man skriver mycket och känner igen sig. att döda sina älsklingsrader är outhärdligt. jag vill alltid få ner största möjliga mening i varje rad nu förtiden och det har gjort mig nästan fascistiskt hård mot mig själv när jag skriver.

onsdag, februari 21, 2007  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem