onsdag, februari 08, 2006

Jeans – detta aber!



Det har pågått i veckor nu, nästan dubbla månader, detta jeansletande. Ett ständigt botaniserande, ett par gånger i veckan, på hyllorna i butikerna med expediterna man knappt vågar fråga om råd.
     Jag har stått i provrummen, kollat passformer och tvättar, modeller och märken. Jag har köpt på öppet köp och lämnat tillbaks. Provat nya, köpt och lämnat tillbaks. Om och om igen.
     Utan resultat.
     Att det i detta jeansmarinerade land, detta denimens tidevarv, ska vara så förbannat svårt att hitta ett par som sitter som de ska. Med en tvätt som varken är för slätstruken eller för extrem. Är det bara jag eller har vi så totalt missat skogen för alla träden att vi inte inser att jeans också ska gå att bära!?
     Grejen med jeans är ju att de måste vara hundraprocentiga om vi överhuvudtaget ska ta dem på oss. Vi kan nöja oss med 95 procent, möjligtvis 90. Men går man under det – och det är hemskt lätt att göra när man står i butiken och bara vill ha det där jeansproblemet ur världen – så är det kört.
     Ingen bär ett par jeans som känns 75-procentinga. Ingen bär ett par jeans som bara är ”okej”. Vi bär våra jeans som en del av vår identitet, som en del av oss själva, som ett extra lager hud över låren.
     Jag hade ett par favoriter en gång. Nudie hette de, med suffixet ”Slim Jim”. De var tighta och snygga, satt som en badsmäck över rumpan. Jag bar de där jeansen som den sista droppen vatten. Om så harmageddon skulle komma imorgon ville jag inte synas i något annat än just den perfekta passformen.
     Jag älskade de jeansen till döds.
     Bokstavligen.
     De nöttes sönder, liksom frättes sönder, tyget tunnades ut tråd för tråd tills det bara var blixtlåset kvar. Om någon skulle fråga mig om ett par jeans bara kan försvinna – likt John Spencer frågar Nicolas Cage i slutet av The Rock: ”Can a body vaporize?” – skulle jag kunna svara ett sanningsenligt och rungande: ”Ja!”
     Jeans kan försvinna, och det gör de också. Men det är inte de där billiga skitjeansen från H&M som försvinner. Det är dyrjeansen från Solo-butiken eller Åhléns Citys plan tre. Jag har ägt flera par Nudie Slim Jim genom åren och de har alla gått samma öde till mötes.
     Vaporized!
     Slår vad om att billighetsjeansen från McGordon har tio gånger så lång levnadstid som någonsin de svenskdesignade Nudie-rören.
     Men så är de också de de enda jeans jag burit som varit hundraprocentiga. De enda jeans jag riktigt älskat. Och trots att jag dyrt och heligt lovade mig själv efter förra parets molekylära försvinnande att aldrig röra ett par näckbraller igen så kan jag bara inte stå emot.
     Jag skiter i om det är textreklam.
     Imorgon köper jag dem.

3 Kommentarer:

Andreas Lidén skrev...

Skrämmande att höra denna sanning om vårt jeansberoende! Kul läsning, känner verkligen igen mig. Själv fastnar jag för Diesel och tycker att Lee är överskattat trots att jag äger ett par. Hade ett dieselpar som, precis som dina Nudie, nöttes tills det bara var blixtlåset kvar. Underbart. Hade även en t-shirt fetish men den gick över!

/The Lid

torsdag, februari 09, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Har faktiskt inte känt så här inför något annat plagg. De övriga så viktiga basplaggen – jacka, kavaj och skor – lyckas man på något sätt alltid finna sig tillfreds med. Men jeans... antingen så funkar de, eller inte. Har föresten inhandlat nu. De sitter som formpressade!

söndag, februari 12, 2006  
Alexandra skrev...

Konrad, köp nya ELLE där får du tips hur du får ett par jeans som sitter som ett badsmäck över rumpan!

lördag, februari 18, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem