måndag, februari 27, 2006

Om en objektifierande värld



A kom med en resväska av odimensionerad tyngd för en veckovistelse. Vilket snabbt fick sin förklaring när han plockade fram välkomstpresenten: det senaste kilotunga numret av Vanity Fair. Ni vet, Tom Fords omdiskuterade Hollywoodnummer.
     Och visst. Anna Hellsten har mer än rätt när hon skriver att numret är ett exempel på ”mäns gapande beundran för andra män som har modet att totalobjektifiera kvinnor”. Men för en som närt en Sienna Miller-fetish sedan en tid tillbaks har det varit svårt att under helgen inte fälla kommentarer på elitlistenivå om just det uppslaget.
     Vilket fått mig att grunna.
     Klipp till Riche. Klockan halv två, sen lördagkväll. A som inte varit i Sverige på två och ett halv år – än mindre gått ut i Stockholm sedan Carmen-dagarna – får en inblick i Stockholmsnatten. Får känna på blickarna. För det är det Riche en lördagkväll handlar om. Blickar. Nyfikna. Hungriga. Den inre domstolen som snabbt klubbar igenom det ena kvicka omdömet efter den andra.
     Vacker… för bohemisk… vilka ögon! … för gammal… för gammal men ändå vacker… på tok för ung… jeez vilken urringning…
     Och så vidare.
     Man är aldrig så objektifierande som då. Och givetvis är man själv lika mycket objekt i andras ögon.
     Kanske är det inte objektifieringen som är problemet. Det är, som Anna Hellsten skriver, totalobjektifieringen som får marsnumret av Vanity Fair att fritt falla. Tom Ford skötte det helt enkelt för dåligt. Jag är inte säker på att jag skulle avfärda det hela om sexismen projicerats lika hårt på såväl männen som kvinnorna. Sex, som var det Ford ville uttrycka, handlar ju till stor del om objektifiering. Det har jag egentligen inget emot.
     Men precis som de nattliga blickarna på Riche så hoppas man ju ändå att det ska finnas något mer. Att man stunden efter att ha objektifierat eller objektifierats ska få se och visa lite av insidan. Det där bakom. Man måste ta det steget för att ursäkta sin ytlighet. Man måste tänka lite längre, göra saker med lite mer finess och insikt. Tom Ford missar det och slutsatsen blir ett enkelt konstaterande:
     Modedesigners är inga lysande magasinredaktörer.
     Och vips har jag blivit en av alla bloggare som kommenterar senaste numret av Vanity Fair. Mediemässigt värre!

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem