måndag, februari 20, 2006

Om ensamheten i att hänga med



Januari 2005. Vita Husets femte säsong har precis brakat igång på SVT. Jed Bartlets dotter Zoey är kidnappad, John Goodman har tagit över som tillförordnad president och framtiden för västra vingen är mer osäker än någonsin. De första gastkramande avsnitten sågs med oavbruten gåshud och fingrarna på sms-knappen.
     Jag och kollegan tittade tillsammans, trots att vi satt i olika lägenheter, i Vasastan och på Kungholmen. Och så fort avsnittet nådde en höjdpunkt i dramatiken eller när det bara fälldes en extra stark replik drog vi iväg sms-hälsningar till varandra.
     ”Manlig vänskap” skrev jag efter ett darrande möte när Leo McGarry förklarar Toby Ziegler att han kommer bli en bra pappa.
     ”Du läste mina tankar” svarade min kollega.

Ett år senare. Jag träffar min kollega över ett möte på mitt före detta kontor.
     – Såg du Vita Huset igår? frågar han.
     – Vilket avsnitt? undrar jag.
     – Det när Leo får en hjärtattack på Camp David!
     – Det laddade jag ner och såg jag i julas.
     Diskussionen dör. En av gemenskapens utgångspunkter är skadad i grunden.

Men vadå? Det spelar ju ingen roll, försöker man tänka. Anledningen till att man hoppat på BitTorrent-tåget är ju för att slippa ligga flera år efter i sina favoritserier. Helt plötsligt har möjligheten uppenbarats att kolla Vita Huset i nära nog samma stund som vilken amerikansk tittare som helst.
     Det hela ger förstås en känsla av exklusivitet. Av att hänga med.
     Man tänker att man nu har möjlighet att kunna teve-bonda i kommentartrådarna hos på Weird Science och 43 minuter. Dessa bloggproffs som alltjämt ligger i tevevärldens framkant.
     Från dem har jag fått tipset om den överaskande bra serien In Justice med en underbart cynisk Kyle MacLachlan i huvudrollen. Efter att ha toktankat och sträckkollat mig en bra bit in i serien upptäcker jag glatt att både Weird Science och 43 minuter har måndagstexter om serien. Äntligen får jag utlopp för det som varit ett mänskligt behov sedan Hylands dagar – att omgås kring sitt tevetittande!
     Men icke.
     De är givetvis långt före mig i tittandet. Och istället för gemenskap får jag bara avgörande detaljer ur kommande avsnitt avslöjade för mig. Och jag inser att jag är förlorat mig i ett slags tevetittandes twilight zone – jag är före mina vänner men långt efter tevebloggarna. Utvecklingen går framåt, information släpps lös, teveunderhållningen är öppen för alla. Men själv är jag ensam och utelämnad med en laptop överhettad av nedladdade avi-filer.
     I ett sista desperat försök att hitta samkväm i nedladdningssfären ringer jag en av mina få Torrent-nedladdande vänner för att övertala honom att börja titta på In Justice. Men det är fruktlöst.
     Han är fullt upptagen med att kolla ikapp The Wire.
     Och jag som trodde syftet med kultur var att föra människor närmare varandra.

4 Kommentarer:

Sentenser skrev...

Åh! Jag har nyligen bloggat om mitt behov av att dela (även) tv-upplevelser ihop med andra!
Empati!

måndag, februari 20, 2006  
Sanna skrev...

Jag håller med till 100 % och känner precis likadant! En stor del av behållningen med tv-tittande är ju att prata igenom vad som händer i serierna med andra. Att inte kunna dissikera ett avsnitt lämnar en - ja, oroväckande otillfredställd ...

tisdag, februari 21, 2006  
BloggBeduinen skrev...

Här är en tanke: watercooler.se!
Dela in sajten i "tidszoner" så att man kan välja vilken vatten-kaffe-läsk-maskin man vill stanna till vid. Inte bara VILKEN serie utan NÄR i serien...

tisdag, februari 21, 2006  
Konrad Olsson skrev...

BloggBeduinen – hehe, en lysande idé, risken är väl bara att man isolerar sig i små microcosmos där det enda som förenar oss är vilken avsnitt av Lost man synkar med...

Ni andra: empati tillbaks!

fredag, februari 24, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem