tisdag, februari 28, 2006

Politik i fiktion och historik



Det är mycket av svensk politik nu. Från gårdagens premiäravsnitt av Kronprinsessan via mejlbombandet från S-högkvarteret till 20-årsdagen av Palmes död.
     Socialdemokrati på flera nivåer: i fiktionen, på löpsedlarna och i det kollektiva minnet.
     Kronprinsessan var självklart inte den svenska motsvarigheten till The Contender man hoppats på. Eller hoppats… såna förväntningar på svenskt tevedrama har man ju egentligen inte. Man har referenser, det är så man ser svenskt drama: som kopior av de stora verken i USA. Det som får en att gilla eller inte gilla är hur fina Stockholmsbilder man får på köpet. Kronprinsessan håller genomgående hög nivå på Stockholmporren.

DN intervjuar en hoper 20-åringar som föddes samma dag som Palme sköts på Sveavägen. De är födda i det post-palme-land som fick Lundell att skriva sin senaste romantrilogi. För dem var Palme bara en man som talade bra, var omtyckt av alla (även om en av de intervjuade säger att ”det kanske beror på sättet han dog.”) och någon som hela tiden överskuggar deras födelsedagar.
     En historisk gubbe. Jag känner igen mig i det. Vi åttiotalister fick liksom aldrig smaka på världen innan Palme dog. Vi har bara hört att det ska vara annorlunda. Kanske bättre?
     När Anna Lindh höggs ner på NK för två och halvt år sedan var det visserligen en fruktansvärd tragedi, men någonstans hade man ändå känslan av att det är sånt som händer. Redan från barnsben fick vi ju veta att ledare kunde mördas i det här landet. Ändå är det det jag tänker på mest nu. Anna Lindhs död.
     Så här skrev jag i min dagbok den 11 september 2003:

Vaknade i morse, jetlaggad efter San Francisco, tolv timmars sömn, suddig i uppfattningen, slår på TV:n och ser en gråtfärdig statsminister konstatera att hon dött. Jag känner mig delaktig, som en medborgare, mitt i världen…
     Idag på lunchen köpte jag och B varsin ros i utanför Systembolaget i gången mellan Mäster Samuelsgatan och NK, gick in till Filippa K-butiken där hon huggits ner och lade våra små kondoleansblommor på bordet mitt i butiken. Två vättskrämda butiksbiträden stod i ett hörn som om de inte visste vad det skulle göra. Och vad skulle de göra? Sälja kläder?
     Jag kan liksom inte riktigt underbygga den här känslan med något sakligt argument, det känns bara som de jävlarna försöker ta något ifrån oss. Det här är vår värld, vi har rätt att ha vackra, smarta, internationella och moderna ledare, som dessutom är kvinnor. Förbannat också.


Kronprinsessan på SVT var visserligen ett halvspännande drama om politisk sexism med produktplaceringar av Liza Marklund-böcker. Men med Anna Lindh färskt i minnet kändes det onödigt blekt. När ska vi få ett svenskt drama som faktiskt handlar om Sverige och svensk politik? När ska vi få se något som sammanfattar den uppenbart kollektiva känsla som tycks genomsyra landet i dessa palmedagar?
     En svår uppgift kanske. Tror inte om jag skulle klara av det själv.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem