måndag, februari 06, 2006

Söderbergs förlorade kärlek



Alla som någon gång burit på den känslan borde kunna identifiera sig. Att se sitt livs stora kärlek gå forlorad, det är vad Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken handlar om.
     Kanske Sveriges bästa roman någonsin.
     Det är således med särskild klump i bröstet jag läser Kurt Mälarstedts porträtt av Maria von Platen i gårdagens DN Söndag (tyvärr ej på nätet). Hon var förebilden till karaktären Lydia Stille i Den allvarsamma leken och den kvinna som Söderberg hade svårast att glömma.

Mälarstedts text, som är ett utdrag ur en kommande bok om om Maria von Platen, är en historia om en feministisk rebell.
     En kvinna som i slutet på artonhundratalet skiljde sig från sin 26 år äldre man för att söka friheten i storstaden. En kvinna som förutom Söderberg även hade relationer med ett flertal författare, både äldre och yngre, i det tidiga 1900-talets Stockholm.
     Så här beskriver hon sig själv i ett brev:
     ”Jag har lefvat ett långt lif, jag har lärt af lifvet och blifvit så ytterligt själfständig. (…) Jag vet inte, men jag kan nog inte tillhöra en man som ett ting, så som jag sett andra kvinnor göra – säkert lyckligt för dem – och jag behöfver både frihet och ensamhet.”

De fragment av brev och dokumentation som Mälarstedt baserar sin text på lägger en kuslig metastämning över Söderbergs roman. Och jag tänker på hur de flesta författare jag fastnat för har ett starkt drag av självbiografi i sitt arbete. Författare som utifrån egna erfarenheter skapat egna världar i sina böcker.
     Verkligheten är svår. Böcker är konkreta.
     Sån är min syn på litteraturen och den bekräftas onekligen av Mälarstedts text. Det är något i skarven mellan fiktion och verklighet som är så trösterik, för att inte säga skvallerkittlande!
     När jag intervjuade musikern Magnus Björklund för mitt fanzine Flare för sex år sedan levererade han följande citat:
     ”Det är väl så med all kreativitet, att man vill att det ska finnas något mer. En mer spännande tillvaro.”
     Söderberg sa det bättre och sannare:
     ”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man är.”

* * *

Jag har tidigare skrivit om Hjalmar Söderberg här.

3 Kommentarer:

Celi skrev...

Läste med intresse artikeln i DN om inspirationskällan till romankaraktärerna hos Hjalmar Söderberg. Jag fann Söderberg samtidigt som du! Förra året, dock i maj, blev jag fast. Först "Doktor Glas" sedan "Den allvarsamma leken", en tid därefter prosaparafrasen "För Lydia" (Till Lydia?) och nu väntar "Gregorious" tålmodigt bredvid sängen. Att en och samme man kan ge sådana ringar på ytan... Allusion efter allusion. Det måste vara stort!

tisdag, februari 14, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Han är mer aktuell än någonsin. Nu väntar vi bara på en litterär remake på Den allvarsamma leken i nutida Stockholmsmiljöer. Kanske borde skriva den själv föresten...

onsdag, februari 15, 2006  
Celi skrev...

Gör det! Om du klarar av storheten som det för med sig, men kapabel skribent tycks du verkligen vara.

lördag, februari 18, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem