måndag, april 17, 2006

En story är en story är en story



Jag har börjat läsa igen. Litteratur alltså. Efter att de senaste månaderna fullständigt begravt mig i torrentnedladdning och teveserietittande och blivit bortskrämd från böckernas värld av skolans obligatoriska läsning av reportageböcker om feminism och krig och lasermän (inget fel med det, pallar bara inte att bli påtvingad läsning, återigen, skolan…) så har jag äntligen självmant öppnat en pocket.
     Självklart blev det något filmrelaterat.
     Tod Williams The Door in the Floor är en film jag bara inte kunnat lämna ifrån mig. Tänker på den ständigt – miljöerna, Jeff Bridges författarkaraktär och den ödesmättade kärlekshistorien. Men eftersom den bara är en tredjedels filmatisering av John Irvnings roman Änka i ett år tänkte jag ta reda på vad som hände sen. Storyn fortsätter ju i Irvings sista 300 sidor av boken.
     Hade egentligen ingen aning om huruvida Irving var min typ av författare eller inte. Och nu, 238 sidor in, har jag ännu inte bestämt mig för om han är det. Men med Williams film ständigt i minnet är det tydligt att det är skillnad på en bra story och en bra berättad story. Ja, jag vet, att jämföra filmen med boken är väl som att dansa till arkitektur men det intressanta med att läsa Irvings bok är att jag redan gillar storyn, vilket gör att man kan stå ut med hans lite präktiga och återberättande skrivstil.
     Jessica Gedin var inne på det i senaste numret av Odd at Large, att det är skillnad på att ha en bra historia och att kunna skriva den på ett vettigt sätt. Nu säger jag inte att Irving är någon undermålig författare – jag menar, killen är ju en world wide bestseller och you gotta love that – men för mig är han mer kompetent historiemakare än fängslande skribent. Det finns ju fängslande skribenter som inte kan ett skit om historieberättande. Ta Per Hagmans senaste, en vacker roman, personlig, innerlig, formulerad till fulländning, men storyn lyser med sin frånvaro.
     Tänker också på att bra historier är som egna väsen, oavsett vem som berättar dem – författaren eller den adapterande filmregissören. De sätter sig i maggropen, de ligger och skvalpar i bakhuvudet och man bär dem med sig långt efter man lärt känna dem. Tänker mig att det var så urbefolkningarna förde sina historier vidare muntligt framför lägerelden. Endast de bästa historierna, de man orkade bära med sig, var de som förtjänade att berättas vidare.
     Eller som David Sandström sjöng på senaste plattan:
     ”It's not just what you choose to tell me / it's not just what you choose to withhold / and it's not just what looks good on paper / it's how the story feels while it is being told”
     Det är hursomhelst välgörande för den egna skrivmotoriken att ta in lite skönlitteratur. Men man missar givetvis upplevelsen av att se Jeff Bridges leverera iskalla repliker som:
     ”For a child, doing it doggishly must seem particularly animalistic.”

Bilden: John Irving övervakar Williams arbete under inspelningen av The Door in the Floor.

1 Kommentarer:

Anonymous skrev...

Jag förstår att man valt att filmatisera enbart den första delen av Widow for a year. Denna del av boken är, som du skriver, en lysande historia och jag tog också starkt intryck av den. Jeff Bridges gör sin bäst rolltolkning sedan Big Lebowski - trots att hans karaktär är en stereotyp översexuell och excentrisk författare lyckas han göra något mycket intressant av materialet.

Resten av Irvings bok är dock crap. Riktig stinkande smörja, faktiskt! Jag har aldrig läst något liknande, en roman där den första delen är lysande och den andra är så usel. Jag har inte läst Irvings andra böcker, men han måste vara en märklig figur.

Det enda rimliga skulle ha varit att ge ut Door in the Floor episoden som kortroman/långnovell. Kanske är detta ett alltför svårsålt format? Vem vet.

tisdag, april 18, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem