torsdag, april 27, 2006

Långfingret åt konventionerna



Okej, så jag tog ett beslut om förändring. En strid ström av frilansuppdrag och en allt mer sviktande motivation gör att jag hoppar av min utbildning en månad i förtid. Och det känns underbart befriande. Men också – med bakrund av min närmast sjukliga vilja att avsluta saker jag påbörjat – som ett nederlag.
     Jag är en drop-out!
     Men på en av mina sista bussresor ut till folkhögskolan kom jag att tänka på något en intervjuperson sa härom veckan. Jag hade ringt upp den legendariska glasformgivaren Ingegerd Råman för en liten grej i Residence. Hon berättade om sin tid på Johansfors Glasbruk i början av sjuttiotalet. Hennes hyperenkla grundformer och glas-genom-glas-produkter passade inte tidens krav på ”färg och jippon”.
     Så hon sa upp sig.
     – Har man tagit ett sånt steg kan man göra det flera gånger i livet, sa hon. Man lär känna sin egen gräns. Jag blev otroligt stark.
     Utan att jämföra mig själv med Råman – eller mitt högst marginella beslut med hennes integritetsdanande uppbrott – så kände jag igen mig i det hon sa.
     För det var ändå förvånansvärt lätt att ta mitt beslut. Och det kändes lika skönt efteråt som när jag förra året sa upp mig från det tämligen välbetalda chefsjobb jag hade på webbyrån jag jobbade på.
     Har man tagit ett sånt steg kan man göra det flera gånger.
     Så sant.
     Men – likt Robert DeNiro säger till Al Pacino i den där klassiska kaffe-scenen i Heat – there is a flipside to that coin.
     För när man väl lärt sig att höja långfingret åt omvärldens konventioner inser man att det finns en kick i det också. En förändringens natural high. Och jag tänker med viss skräck att det säkerligen finns en psykoanalytisk kategorisering av människor som ständigt bryter upp, ständigt väljer nya vägar så fort de gamla inte funkar som man hoppats.
     Detta är inte menat som självkritik. Mer som en sansad reflektion i en stund då jag helst vill skutta iväg med det där långfingret uppsträckt i vårluften och ett ”fuck you, jag går min egen väg”-smile över läpparna.
     Nu kan jag satsa helhjärtat på de frilansjobb som trillat in på sistone. Nu kan jag jobba full-speed på den nya frilanstillvaron jag tjatat om så mycket den senaste tiden.
     Vi tar det igen: ”Genom hela mitt liv har jag rent instinktivt övergett allt som inte legat för mig.”
     Så levde Graham Greene, säkerligen på gott och ont.
     Mest på gott tror jag.

3 Kommentarer:

superblink skrev...

Vad kan man säga? Det glädjer mig att även du hittad den Fria Vägen!

(var ju tvunget att kommentera när du nu citerar ur en av mina absoluta favoritfilmscener)

söndag, april 30, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Man gör vad man kan för att locka kommentatorer :-)

söndag, april 30, 2006  
Anonymous skrev...

Säger bara Lycka till unge man // Fikatimme

lördag, maj 06, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem