lördag, april 15, 2006

Påskrester och New York, baby



Jag hade tänkte skriva om en massa saker den här veckan. Jag har påbörjat blogginlägg, skrivit utkast i datorn, anteckningar i blocket på tunnelbanan.
     Men inget har blivit klart.

Jag hade tänkt skriva om film. Om att jag den senaste tiden tagit in vårens högkonjunktur av biofilmer utan att vare sig diskutera dem särskilt mycket eller fundera på snajsiga formuleringar att lägga ut på bloggen.
     Jag hade tänkt skriva om att mitt sätt att konsumera film till mestadels handlar om flykt. Om att kliva in i en annan värld. Om att drömma sig bort, om man så vill. Mer upplevelse en teori.
     Jag hade tänkt skriva att jag föredrar en god skildring framför ett tydligt budskap. Att mina favoritfilmer, de jag ständigt återkommer till, oftast handlar om en viss stämning, ett visst tonläge, en viss karaktär jag identifierar mig med. Att de handlar mer om en god berättad historia, ett väl avvägt manus, än om vad filmskaparen vill säga. Och att jag gillar att bli underhållen.
     Och jag hade tänkt skriva att jag av dessa anledningar njöt jag till fullo av Spike Lees Inside man för några helger sedan. För att det var sån blixtrande underhållning, ett sånt välpacketerat manus, en film man rakt igenom ser med ett leende på läpparna.
     Och att jag av dessa anledningar också njöt jag av Ang Lees (dubbel Lee där) Brokeback Mountain. För Heath Ledgers smärtsamt återhållna karaktärsskildring. Och det där livslånga ödet av en alldeles särskild typ av olycklig kärlek.

Jag hade tänkt skriva om att associationskonsumera sin film.
     Ni vet, när man precis har kollat den där gamla Pacino-filmen och bestämmer sig för att kolla upp Sean Penn lite grundligare eftersom han spelade ena birollen. Och sen sitter man där efter fyra Penn-rullar och eftersom den sista var regisserad av David Fincher så man tänker att, äh, vafan, varför inte klämma Fight Club en gång till. Och från den kan man antingen ta Norton-spåret eller Pitt-spåret men oftast blir det Pitt-spåret vilket gör att man kolla Spy Game en gång till vilket får en att landa i Tony Scott-filmografin och rätt var det är har det gått två månader sedan man satt där med den första Pacino-rullen. Men ni fattar ju, det finns inget slut och ingen början.
     Och det blev heller inget blogginlägg.
     Men det var en fin diskussion om skådisar på Sigges blogg häromdagen.

Jag hade tänkt skriva om skillnaderna mellan den andrahandslägenhet jag bor i nu och den bostadsrätt jag bodde i för ett år sedan.
     Om hur bostadsrätten var så förbannat stel, där alla tidningar, alla böcker, alla DVD:er var undangömda i smart förvaring. Och om hur jag då inte ens hade ett skrivbord, en riktig skrivplats.
     Och om hur jag idag, i andrahandstvåan (utanför tullarna), har både skrivbord och ständigt växande högar med tidskrifter, böcker, skivor, brända DVD-filmer och urdruckna espressokoppar i en – som jag vill se det – enda kreativ röra.
     Och om hur jag faktiskt tar vissa steg framåt, mot en annan tillvaro.

Jag hade tänkt skriva något om den nya gratistidningsboomen, men Extra Allt tog hand om det.

Jag hade tänkte skriva om när jag stod nere vid Lilla Essingens strand i tisdags kväll och såg ljusen från Gröndal och Långholmen spegla sig i det mörka lugna vattnet och upplevde ännu ett sånt där Stockholm moment.

Allt detta hade jag tänkt skriva om, gräva djupare i, formulera mig kring för att sedan komma fram till något.
     Men inget har blivit klart.
     För det är ju vår. Och på våren njuter man av ljusare kvällar, umgänge med vänner, nya frilansuppdrag och tankar på framtiden. Man planerar sommaren, bokar resa till USA, ringer brorsan och säger att man kommer till Los Angeles en vecka i juni och ringer A och säger att man kommer till New York veckan därpå. Och när påsken kommer sätter man sig på planet upp till Umeå och när allt detta virrvarr får fäste i hjärnan tänker man att när livet kryper närmre känns bloggen allt mer avlägsen.

(Foto: J)

5 Kommentarer:

Anonymous skrev...

Fortsätt med att njuta av våren, umgänge med vänner, resa till aMerka osv. Koppla av och njut av vistelsen på elfte våningen med nära och kära. NJUT. // Fikatimme

lördag, april 15, 2006  
Anonymous skrev...

Associationskonsumera...vilket underbart ord!

onsdag, april 19, 2006  
deltidsharmonisk skrev...

Förut kunde jag ha på Taxi Driver i bakgrunden hemma medan jag diskade och sånt. Travis var som en kompis. Nu måste jag veta, vilken är din favoritscen?

lördag, april 22, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Med risk för att göra dig besviken måste jag erkänna att jag aldrig fastnat för Scorseses filmer. Kan egentligen inte motivera det och jag vet att det kanske är ogrundat eftersom jag inte ens sett Raging Bull till exempel. Taxi Driver har jag sett, det var länge sedan och den lämnade inget intryck. Jag har glömt hur den var.

söndag, april 23, 2006  
deltidsharmonisk skrev...

This post has been removed by the author.

torsdag, april 27, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem