måndag, april 24, 2006

Stark comeback för Rob Lowe



Jag har haft fingret på bloggtangenten fler än en gång medan jag följt Vita Husets säsong 7. De senaste avsnitten – de sista i hela serien – har levererats med mästerlig glans och vi har fått den ena publikfriande godisbiten efter den andra.
     Så nu kan jag inte hålla mig längre.
     Och det är här du ska sluta läsa om du inte vill veta vad som hänt i säsong 7.

Jag jublade inombords när Josh och Donna äntligen gav efter för långvarig och undertryckt kärlek och skänkte serien ett suddigt happily ever after-skimmer.
     Jag rös av spänning under dubbelavsnitten som skildade valdagen då Jimmy Smits presidentkanditat Matt Santos vann över Alan Aldas dito Arnold Vinick.
     Jag grät andäktigt när Leo McGarry dog i en lika meningslös hjärtattack som verklighetens John Spencer drabbades av i julas. Jag grät, som skådespelarna grät, inte bara för karaktären vi lärt känna under sju år, utan för den riktiga tragedin.
     Och i avsnitt 18 – som skildrade begravningen av Leo McGarry – fick vi i inzoomningarna på kyrkbänkarna se hela seriens karaktärer återförenas. Alla var där. Sällan sedda regulars som Charlie Young, Will Bailey och Toby Ziegler. Gamla trotjänare som Amy Gardner, Joey Lucas och Ainsley Hayes. Vicepresidenterna Bob Russell och John Hoynes. Hela syskonskaran Bartlet. Och så Danny Concannon, som givetvis och äntligen fått inleda en relation med CJ Cregg.

Men det största återseendet kom i dagens avsnitt (måndagar är ju den officiella Vita Huset-dagen för oss som tankar hem de USA-sända avsnitten).
     I de inledande scenerna ser vi hur Josh färdas i en taxi någonstans i Kalifornien, utbränd efter den avslutade valkampanjen. Han letar sig upp på ett flådigt advokatkontor, stormar in i ett pågående möte och stirrar på killen som sitter med ryggen mot kameran.
     Det är Sam Seaborn!
     – I thought you’d never call, säger Sam till Josh som om ingenting har hänt.
     Märk min rodnad när jag erkänner det – jag skrek högt för mig själv hemma teve-soffan.
     Det har tisslats om Rob Lowes återtåg länge och när han väl kliver in är det som om serien vill ge oss tittare en guldklocka för lång och trogen tjänst. Det är en tröst för alla oss som tyckte favoritkaraktären Toby Ziegler skrevs ur serien på en skandalöst och skamfullt sätt.
     Sam kliver in i seriens fyra sista avsnitt för att axla rollen som den blivande presidentens deputy chief of staff och jag älskar hur serien oförtrutet driver handlingen vidare, trots att den snart ska lägga ner. De lägger upp dramat i en hög volly för att kunna smasha ut den i det kommande presidentskapet – den delen av historien vi aldrig kommer få se.
     Om tre veckor går ett av de största – om inte det allra största – teve-dramerna någonsin i graven.
     Det kommer bli en vacker avslutning, var så säkra.

2 Kommentarer:

Anonymous skrev...

Puh! Tack för "Och det är här du ska sluta läsa"..det kunde ha gått illa!//BloggBeduinen

tisdag, april 25, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Hade faktiskt dig i främsta åtanke!

onsdag, april 26, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem