måndag, maj 08, 2006

Actionfilm is the new punkspelning



Det är väl egentligen bara svetten som fattas, även om inte ens den är långt ifrån.
     Att gå och se actionfilm år 2006 är att få sin tinnitus förvärrad med några pipande decibel. Det är att spänna musklerna oavbrutet i två timmar. Det är att kastas ut från lokalen med ett galet flin över läpparna och med ständigt bubblande kommentarer till sin likasinnade kompis.
     Ungefär som hardcore-spelningarna för tio år sedan.
     Mission Impossible III är den nya grindcoren. Ett obevekligt dundande ånglok till uttryck. Efteråt är man så överkörd och utblåst att all intellektuell hjärnverksamhet ligger formpressad längst bak på skallbenets insida.
     Man känner sig ganska exakt som Tom Cruise på bilden ovan.

Att actionfilmer nuförtiden är så till bristningsgränsen spännings- och explosionspackade märks inte minst på all dialog de tvunget klämmer in i varje scen. När det hela tiden är ett nytt hus som ska liansvingas eller en ny bro som ska missilbombas finns ingen tid för mellansnack. Så just när Tompa Cruise ska kasta sig utför ännu ett fritt fall så måste han samtidigt ha ett samtal om sin nya flickvän med Ving Rhames som sitter i kommunikationscentralen intill.
     Ungefär som i Doug Limans Mr and Mrs Smith härom året, när paret Pitt/Jolie under en pang-pang-biljakt på motorvägen frågar ut varandra om hur många älskare de haft. Funkade inte lika bra då som i JJ Abrams Mission Impossible III nu.
     Annars tänker jag mest på den andra Jason Bourne-filmen, The Bourne Supremacy. Samma snabba upplägg i inledningsscenerna. Och sen: full fart till ända fram till sluttexterna.
     Genrefilm har aldrig varit tydligare.




Jo, jag vet att det varit ebb här på bloggen den sista tiden. Har som vanligt skrivit utkast, små anteckningar, diverse formuleringar, men egentligen inte känt att jag haft nåt att säga. Och då ska man inte säga nåt, tycker jag.
     Men okej, bara för kronologins skull:

Jag var i Sandhamn förra helgen. Promenerade runt i det gamla fiskesamhället och längs stränderna på öns norra udde. Kändes passande när jag samtidigt höll på att läsa ut John Irvings Änka i ett år (ja, jag är en slow reader). Sandhamn är ju ändå något av Stockholms The Hamptons. Legendarisk tillflyktsort från storstaden. Fest för de rika och brattiga om somrarna.
     Och även om det inte uppstod något Pripps Blå-moment i det blåsiga vädret förra söndagen kändes det ändå skönt att ha besökt ön för en självutnämnd stockholmsromantiker som undertecknad.

What else… jag har jobbat. Upplevde vårens första varma dag (i torsdags var det väl) i kvarteren runt Stureplan. Kunde inte ha invigt försommaren på en bättre plats. Det är något med Östermalmsdamernas sätt att flexa sina vulgostora märkesbrillor, något med kostymmännens sätt att lämna rocken på kontoret, de blonderade brudarnas sätt att blotta anklarna i sina små vita puttinuttskor.
     Eller så är det bara att Grev Turegatan ser så blomstrande ut när alla uteserveringarna trängs utanför Sturegallerian under lunchen.
     Storstad, you know...

Och till sist: Jag prisar Seven Elevens nya kaffesortiment!
     När vädret med stort V kommer är kaffe till för att gås omkring med. Då är det tacksamt med fin-fin lågprislatte tillgängligt i varje gathörn. Inte värdig Sosta eller Mellqvist, men klår utan tvekan de hafs-gjorda lattebaljorna på Waynes och Roberts Coffee.
     Over and out.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem