måndag, maj 22, 2006

Audrey Hepburn är verklighetsförnekartjejens urmoder



Verklighetsförnekartjejen. Ett långt och krångligt namn, jag vet, men jag kommer inte på något bättre. Vi har sett henne i så många filmer, vi har läst om henne i så många böcker. Några av oss har till och med träffat henne.
     Verklighetsförnekartjejen är hon som flytt sin bakgrund. Flytt hålan hon kommer ifrån. Flytt vardagen. Flytt en kärlek. Flytt en sorg. Hon har flytt in i drömmen om något annat. Flytt till en ny stad, en ny relation, in i nattlivet. Flytt till något mer glamoröst än det hon kom ifrån. Något som ser ut att vara större, bättre, vackrare.
     Men hon har flytt. Verklighetsförnekat.
     Vi såg Scarlett Johansson gestalta henne som Nola Rice i Match Point. Vi såg Natalie Portman gestalta henne som Alice i Closer. Men ingen – ingen! – har gestaltat henne så bra som Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany's.

Det var en slump att jag såg den. Jag och J satt på en buss på väg upp till Sundsvall i fredags när den plötsligt dök upp på skärmen. För en ovan bussåkare är det lite svårt att fatta att de nuförtiden visar film på bussar. Det känns så… transkontinentalt! Men den stora fascinationen kom när jag kört in mina iPod-lurar i panelen ovanför mitt huvud och såg filmen rulla igång.
     Den introscenen!
     Jeez… Audrey öppnar dörren för George Peppard (som vi senare känner som Hannibal i The A-Team!) med ögonlappen i pannan och sina öronproppar dinglandes örhängeliknande. Det är mitt på dagen. Men för verklighetsförnekartjejen är det morgon. Audrey släpper in Peppard i lägenheten som är lika bohemisk (katt) som glamourös (divan). Sen följer den mest perfektionistiska man-möter-kvinna-dialog jag någonsin hört. Det är inte bara en Philip Seymour Hoffman-hype, Truman Capote är verkligen ett geni!
     När Audrey förklarar att det enda som kan bota henne när hon mår dåligt är att hoppa in i en taxi och åka till Tiffany’s – »The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.« – är det som om hon kokar ner en hel popkulturs fascination för storstaden i en enda replik.
     Storstadens anonymitet och ensamhet. Att det alltid finns något vackert runt hörnet, att ha sin favoritplats, sin lilla gatstump man återvänder till och finner tröst i…
     Jag känner minst sagt igen mig.



Det finns så många delar av filmen jag tilltalas av att jag inte vet var jag ska fortsätta. Det dekadenta festandet, karaktärernas inneboende ensamhet (Peppards misslyckade författare-gone-manshora inte minst), den dagen Hepburn och Peppard bestämmer sig för att hela dagen »göra saker de aldrig gjort förut«. True romance.
     Och Audrey själv!
     Att hon är svårslaget vacker är en överflödig kommentar, men hon lyckas med exakthet gestalta verklighetsförnekartjejens lika bohemiska som glamourösa drag. Hon viftar rutinerat med cigarettmunstycket i festminglet, alltid redo att fälla ett utdraget »hello, daaarling!«, för att dagen efter sitta på brandtrappan med huckle och gitarr och sjunga Moon River.
     Och sen, slutscenen såklart. När Hepburn till slut måste göra upp med sitt verklighetsförnekeri och konfronteras av Peppard:
     »You know what's wrong with you, Miss Whoever-you-are? You're chicken, you've got no guts. You're afraid to stick out your chin and say, ›Okay, life's a fact, people do fall in love, people do belong to each other, because that's the only chance anybody's got for real happiness‹.«
     Under den scenen dog jag lite grann inombords.

7 Kommentarer:

Anonymous skrev...

Jaså det var på bussen de visade den, vilken skräll!
Upptäcker att jag sett delar av filmen, om jag minns rätt så gick den på TV för inte så länge sedan men rätt sent för en vardagskväll. /AL

tisdag, maj 23, 2006  
BloggBeduinen skrev...

Kul att se att du förkovrar dig i "min generations" filmer! En av de saker som slår mig är hur mycket modigare amerikansk film var en gång i tiden. Visa mig den samtida Hollywood-produktion som, med en sådan självklarhet, gestaltar en fri, självbestämmande och i viss mån självdestruktiv kvinna. "Självklarhet" är nyckelordet, för starka kvinnliga karaktärer finns det gott om även idag. Men de tycks alltid sprungna ur ett kvinnosaksperspektiv, där styrkan kommer ur den självklara tesen att kvinnan ÄR svagare och mindre än mannen och därför framställs som rebellisk för att hon vågar vara "som en man". Hepburn's karaktär känns äkta och stark i sig själv, att hon sedan faller till föga för romantiken och utsikten av ett "vanligt familjeliv" får nog mer tillskrivas tidsandan...det är ju trots allt 60-talets USA!

onsdag, maj 24, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Nu är du väl lite väl hård mot dig själv, BloggBeduinen. Din generation? Breakfast at Tiffany's kom ju trots allt några år INNAN du föddes.
Hursomhelst, är inte säker på att jag håller med. Vill ändå framhålla just Natalie Portmans porträtt i Closer som ett exempel på en sådan fri, självbestämmande och självdestruktiv kvinna. Och där även utan det lyckliga slutet.
Är heller inte säker på att Audrey väljer ett "vanligt familjeliv", det är väl snarare kärleken hon väljer. Även om den regniga slutscenen har blivit sinnebilden för ett lyckligt romkom-slut framkommer aldrig några referenser till ett "vanligt familjeliv".

onsdag, maj 24, 2006  
karin skrev...

åh, grattis till din fina breakfast at tiffany's-upplevelse! jag såg den senast i måndags, efter en småsugig dag, och som vanligt blev jag glad och lycklig så fort peppard och hepburn dök upp. och jag älskar, älskar, älskar hepburns version av moon river. fast... ett par saker irriterar mig. mickey rooneys japan är så löjligt rasistisk att det är svårt att bara ignorera honom. filmslutet är fint, men novellen slutar på ett mycket mer bitterljuvt och charmigt sätt som jag gärna hade velat se filmatiserat.
hmm. förresten - vet du att holly från början skulle spelas av monroe? se om filmen och föreställ dig marilyn i rollen. intressant tankeexperiment...

onsdag, maj 24, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Japp, gjorde lite google-research innan jag skrev texten. Det var Capote själv som såg Monroe i rollen, känns ungefär lika svindlande som att Sidney Poitier var tänkt som presidenten i Vita Huset. Tydligen så "tvättades" vissa egenskaper hos Holly från boken bort för att passa Audrey, typ vissa bisexuella drag. Och dessutom: Steve McQueen var tänkt till Peppards roll!
Men filmkuriosa åsido, jag är sjukt peppad på att läsa boken nu, måste bara bli klart med Doktor Glas först...

onsdag, maj 24, 2006  
Celi skrev...

Tack för ett trevligt inlägg om Breakfast at Tiffany's!

Jag tragglar fortfarande med Gregorius, sedan kanske jag kan läsa Capotes roman själv, för att inte tala om se filmen om hans liv!

måndag, maj 29, 2006  
e skrev...

Har precis kommit hem från en vecka som verklighetsförnekartjej i NY och känner mig otäckt träffad av inlägget. Kanske bäst att gå ner till Casablanca och hyra filmen en regnig septemberlik kväll som denna..

onsdag, maj 31, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem