Jag har aldrig sett en sådan sommar

Jag behöver bara läsa två sidor ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas för att veta att jag kommer älska varenda bokstav av den här boken.
     Jag har läst den en gång förut, typ på högstadiet. Då läste jag den parallellt med Stig Dagermans Bränt Barn och för några månader sedan hittade jag en gammal skoluppsats där jag tydligen jämfört de två. Min slutsats var att Dagerman skrev mer introvert, mer ångestfyllt, vilket jag tror passade min rådande Suede/Kent-personlighet. Om Söderberg tyckte jag inte så mycket. Och idag har jag inget minne av Doktor Glas what so ever.
     Det känns lyxigt.
     För sedan jag drabbades av Den allvarsamma leken för ett år sedan och roades av Förvillelser i höstas håller jag Söderberg som en av mina absoluta favoriter. Och det suger tag rätt hårt när jag nu tar mig an Doktor Glas. Det är något med det där flanöriga. Det lätt insiktssökande men ändå halvt avmätta, ibland lite cyniska, tonläget.
     Och det har såklart att göra med Stockholm.
     Det har väldigt mycket att göra med Stockholm.
     Jag vet inte riktigt om jag borde erkänna det, men jag fick gåshud på tunnelbanan bara av att läsa en sån rad som:  
     »Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå.«
     Försommaren blev genast lite vackrare.