torsdag, maj 18, 2006

Om stammiskänslan, grejen och vart grejen tar en



Ahh, Gamla Stan! My old stomping ground. Där allt, fram till för ett år sedan, kretsade kring koffeinstinna sena kvällar på kontoret, fakturaångest och alkoholmarinerad kollegial vänskap.
     Denna vecka har jag varit tillbaks för några brödfödedagar på gamla kontoret.
     Och jag drabbas av igenkänning.
     I den lilla närbutiken på Österlånggatans norra spets – som som drivs av en polsk kvinna och hennes kubanska förmodade man – är min stammisstatus oförändrad. Jag kliver in för att leta billig lunch och möts av ett varmt välkomnande:
     – Hej, Konrad! Är du tillbaks nu?
     Det har gått ett år. Ändå känner de mig vid namn. Kanske för att jag var den som varje morgon klev in och köpte mjölk då det begav sig. Kanske för att jag var den som betalade kredit-fakturan varannan månad. Men ändå. Det har gått ett år.
     Stammiskänslan, you gotta love it!

Jag minns en intervju på teve – det var något år sedan – med den där snubben som är hjärnan bakom Raymond & Maria. Han som spelar bas och skriver alla låtar och har jobbat som manusförfattare på Tre Vänner. Han pratade om »målbilder«. Att ha en tydlig idé om vad man vill göra, som man sedan metodiskt förverkligar. I hans fall var det väl att bilda band och landsplåga vettet ur folk med trallvänlig flicksjungen pop.
     Säga vad man vill om det, men han ville göra grejen. Och gjorde den.
     Men han sa något annat också. Något om att det inte nödvändigtvis måste handla om vad man vill göra utan om vilken slags tillvaro man får om man gör det. Till exempel, föreställer jag mig, kanske man träffar andra (intressantare?) människor och hamnar i andra (intressantare?) sammanhang när man skriver poplåtar istället för manus till ICA-reklamfilmer.
     Alltså: det är skillnad på att göra grejen och vart grejen tar en.

Tillbaks till stammiskänslan – detta eviga inslag i drömmen om storstadslivet.
     Stammiskänslan var en skön biprodukt av mitt förra byråliv och ett ypperligt exempel på skillnaden mellan grejen och var grejen kan ta en. Byrålivet var inte min grej, men jag älskade stammiskänslan runt hörnet. Och frågan är då var jag ska hitta den nu, när min nya frilanstillvaro består av lika delar fragmentariskt hoppande mellan olika kontor runt om i staden som häckande bakom skrivbordet i andrahandstvåan? En väl upparbetad stammiskänsla kräver ju som bekant taktfast kontinuitet och stort tålamod.
     Och stora frågor kräver stor betänketid.

4 Kommentarer:

e skrev...

Jaså, du brukar också shoppa hos Olga och hennes kubanske man! Men är hon inte rysk? Älskar sopporna. Och stammiskänslan. Tänk att vi aldrig kommer ifrån detta behov av bekräftelse - "jag blir igenkänd, alltså finns jag".

torsdag, maj 18, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Just det, Olga hette hon. Fick för mig att hon var polsk, men blev genast osäker. Du kanske kan fråga, om du är där oftare än jag?

torsdag, maj 18, 2006  
e skrev...

Sure, ska kolla, till skillnad från dig hänger jag ju kvar i ga stan. Men samtidigt som det är skönt och tryggt att vara stammis kan det ju också vara det som skapar sån panik; R:u:t:i:n:e:n. Det att möta samma människor på väg till jobbet varje dag. Det att veta exakt vad man ska välja till lunch, för man orkar ju ändå inte testa nya ställen.

Jaha, vad blev resultatet av detta resonemang? Lagom kanske..

torsdag, maj 18, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Jo, den där rutinen är väl delvis varför jag gör något helt annat nu.
Men för mig har stammiskänslan inte så mycket med det att göra. Stammiskänslan är något annat. En exklusivitet, en tyst överenskommelse mellan etablissemang och kund. Mer som du skrev innan, en bekräftelse, en tillhörighet.
Faktiskt inte så mycket trygghet. Man kan vara stammis utan att ha så mycket rutin i det. Rutinen, som du beskriver den, är väl snarare något slentrian, något vardagsmässigt. Det är det som skapar paniken.
Tror jag.

fredag, maj 19, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem