onsdag, juni 21, 2006

Dag ett: sportfilm, tulltjänstemän och serpentiner



U.S. Airlines säten är grå och luggslitna. En dassig projektor visar gamla malätna Simpsons-avsnitt, E! True Hollywood Story om Meg Ryan och endast en film på åtta timmar: basketfilmen Glory Road med Josh Lucas.
     Jag och J tittar utan hörlurar och försöker komma fram till när den moderna sportfilmen skapades. Det format från vilket alla dagens sportfilmer mallas. Ni vet, ett dödsdömt lag och en tränare som kämpar i motvind (kan vara att han tvingas träna, han är alkoholist, svart tränare i en vit värld, etc). Och sen samma dramaturgiska upplägg: laget går dåligt, saknar sammanhållning, gör några risiga matcher. Därefter bestämmer de sig, av någon anledning, att ändå börja kämpa tillsammans. Några matcher visas i en snabbspolad del över dramatisk musik. Sen: final. Gastkramande. Ska de vinna? Ja, de vinner, men inte bara över det andra laget, utan över sina egna rädslor, fördomar, begräsningar, (fyll i valfritt hinder i livet att överbrygga)…
     Alla sportfilmer det senaste decenniet går efter den mallen, med mer eller mindre fantasifullt resultat: Any Given Sunday, Remember the Titans, Hardball, Bad News Bears och typ femtio till.
     Men när började det?
     Mighty Ducks? Rocky-filmerna? Jag och J har svårt att komma på sportfilmer som gjorts tidigare än 1990-talet. Slagskott med Paul Newman, säger J som sista försök.
     Någon borde skriva den stora sportfilmsartikeln och reda ut saken.

När vi går igenom tullen i Philadelphia blir vi plockade åtsidan av en tulltjänsteman som i ett närliggande rum vänder ut och in på vår packning. Vi försöker vara så trevliga som möjligt och svara på deras frågor. Ja, jag har varit i USA förut, det är min sjunde eller åttonde gång. När vi var här sist? Förra året, i april, i New York. Om vi har familj här? Ja, mina två bröder bor i Los Angeles och det gör J:s bror också. Vad jag jobbar med? I’m a writer.
     Svettiga, irriterade och passkontrollslessa (passen och biljetterna visades typ 15 gånger under resans gång) hittar vi en sportbar i närheten av gaten. Vi beställer pizzaslice, Bud Light och ser England smälla in 1-0 mot Sverige.
     Sen boardar vi planet mot LA.

»It’s the Cadillac of minivans!«, utbrister J och citerar John Travolta i Get Shorty. Den lilla hyrbilen vi bokat är slut och vi får en minibuss istället. Eftersom jag saknar körkort agerar jag kartläsare. Onödigt, med tanke på att GPS-manicken som följer med bilen talar om till punkt och pricka hur man ska köra:
     »In a quarter of a mile, turn right onto the 405-freeway.«
     Amerikanska bilar är så fruktansvärt fjädrade, de känns som båtar. Till vänster om oss ligger Stilla Havet mörkt och oändligt när vi gungar fram längs med Pacific Coast Highway upp mot Malibu. Samma väg som avbildas på fotot på inlägget nedan.
     Vägen upp till min brors hus i Malibu-bergen är som en utblåst serpentin. Som en spiraltrappa för bilar. Vi slingrar oss upp till huset och anländer, efter diverse förseningar, ganska exakt 24 timmar efter att vi satt oss på flygbussen vid St Eriksplan.
     Jetlagen botas med kall öl och umgänge.

2 Kommentarer:

OlleH. skrev...

Intressant det där med tullen, samma sak då jag var över till L.A. för två månader sedan - svettigt och ideligen visa passet. Ha det så bra, glöm ej "Third Street". Hälsa J.

onsdag, juni 21, 2006  
Ninis skrev...

Olle måste mena 3rd Promenade i Santa Monica?
Ninis

måndag, december 18, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem