torsdag, juni 29, 2006

Dag nio: värme, Leonard Cohen och populärkulturella referenser



I’m telling you dude, den här New York-sommaren är inget skämt. Det är inte nämnvärt varmare här än i LA, ändå rinner svetten oavbrutet. Det är fuktigt och kvalmigt. Tunnelbanan är ugnshet och full av dålig luft. Och när man torkar pannan med servetten från take-away-sushin blir servetten alldeles mörk. Avgaserna parkerar tydligen med glädje i ansiktets honungslager.
     Ändå älskar jag den här stan. Ändå är frihetskänslan här så mycket större än i LA. För trots att LA är bekvämligheten själv, med sina swimmingpools, AC:ade bilar, havsbris längs kusten och parasollutrustade uteserveringar – allt det jag lärt mig gilla med stan – kommer jag inte ifrån att det är en bilstad. Och jag saknar körkort. Vilket blir en boja runt mitt frihetsben.
     Jag vet att jag hade läsare som gick i taket varje gång jag närmade mig storstadskänslan här på bloggen. Men eftersom de förmodligen flytt för längesen – i alla fall sedan jag började min resedagbok – tänker jag vräka ut mig än mer ohämmat om saken.
     För det är verkligen underbart att gå omkring här, höra taxibilarna tuta, brandbilarna bräka, människorna gnälla. Att njuta av utbudet, virvelrörelsen och alla himlens och jordens klichéer man kan tänka sig om staden New York.
     Men mest av allt är det underbart att gå. Att bara gå. Någon gång ska jag verklligen lyckas definierna vad som är så fantastiskt med att gå en specifik gata, i en specifik stad, vid ett specifikt tillfälle. Men inte just nu. Inte i den här röriga resebloggen.



Vi går och ser filmen om Leonard Cohen på arty biografen Film Forum på Houston Street. Den är givetvis så fantastisk som jag hoppades på, även om U2 hade en något överdriven – men säkert kommersiellt nödvändig – roll i filmen. Note to self: kolla upp Rufus Wainwright efter hans underbara tolkningar av Everybody Knows och Hallelujah i filmen.
     Någonstans är det också lite cirkelslutande att se filmen. Tonåren igenom brukade jag och A maila Cohen-citat till varandra och drömma oss bort till… tja, New York.
     Och nu bor han här, den gode A.

Efter bion tar vi ett glas vin på Mulberry Street i Little Italy. Det var här Al Pacinos karaktär i Donnie Brasco bodde. Det var här de set-designade om kvarteren inför inspelningen av Gudfadern II.
     Det är såklart svårt att inte droppa populärkulturella referenser här. Stan är ju ett levande museum. Vilket å ena sidan är själva tjusningen, själva myten, men å andra sidan gör det hela lätt distanserat. Som om man inte är riktigt närvarande, ständigt inne i minnen av filmer man sett och låtar man hört.
     En tjej jag kände en gång sa att man ska leva sitt liv så mycket som möjligt som om det vore en film. Jag tror inte det var den här museumgrejen hon hade i åtanke.

På vägen hem sen, när vi står och väntar på bussen i hörnet av Metropolitan och Graham, plockar A upp sin dator för tredje gången och kollar sin e-mail mitt på gatan. Hans uppkoppling hemma är paj och New York är fullt av trådlösa nätverk som kastar slaskuppkopplingar över trottoarerna.
     A:s trasiga bredband hemma är också anledningen till att vi just nu återigen sitter på Ari med våra laptops. Jag måste blogga och A måste maila kunder. J är borta på Apple Store i Soho för ännu ett seminarium om motion graphics.
     Och utanför fönstret, på andra sidan gatan, ligger biblioteket Jeffersson Market. Det var där, i tradgården som omringar den stora kyrkliknande byggnaden, som Miranda gifte sig i sista säsongen av Sex And The City. Platsen har sedan dess blivit ett populärt ställe för newyorkarna att vigsla sig på, men tydligen är innehavarna kräsna. De tillåter typ bara fyra bröllop per år och de lär vara dyra.
     Referenser, återigen.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem