torsdag, juni 22, 2006

Dag två: Vanity Fair, svenska jeans och magic hour



Det är disigt på förmiddagarna så här års. Den riktiga sommaren kommer inte till Los Angeles för än i augusti, då termometern bränner loss uppemot 40 grader.
     På 3rd Street Promenade i Santa Monica – en av LA:s få, om inte enda, promenadgator – är det dock soligare framåt eftermiddagen. Här trängs turister med stans uteliggare (LA är populärt bland uteliggare på grund av de varma nätterna), gatuförsäljare och klädesbutiker. Några kvarter bort ligger brödernas kontor.

Vi glider in på Barnes & Nobles – urmodern till bokaffärerna i USA som uppmuntrar kunderna att smygläsa sina böcker. Läsfåtöljer är utspridda över trevåningsbutiken och i entrén fräser det obligatoriska Starbuckscaféet ut nya mochalattar. J kollar graphic arts-sektionen medan jag plöjer magasinskörden. Details, Los Angeles Magazine, Emmy Magazine, Entertainment Weekly och nya Vanity Fair.
     Min storebror gillar inte den senare, något han förklarade på välkomstölen kvällen innan:
     »Den är så tråkig«, sa han. »Graydon Carter är en av de få människor som verkligen skulle njuta av att tortera George Bush. I åtta års tid har han ägnat varje krönika åt att säga ›I hate Bush‹, utan att skriva det rakt ut.«
     Själv måste jag erkänna att antalet Vanity Fair-artiklar jag läst i mitt liv går att räkna på vänsterhanden. Jag brukar mest kolla bilderna i det årliga Hollywoood-numret. Men i Sverige kommenterar ju var och varannan mediablogg tidningen. När jag åt lunch med en magasin-redaktör nyligen pratade han nästan uteslutande om hur han ville att deras features skulle kännas som Vanity Fairs. Och strax innan jag åkte hit fick jag ett skrivuppdrag som bland annat innebar att plöja en roman-lång VF-artikel om Dubai.
     Jag ska ge tidningen en chans nu. Den första halvan av Dubai-artikeln i juni-numret är i alla fall hysteriskt välskriven.

Ute på 3rd street försöker en man få oss att donera pengar till AIDS-forskning. Kort efter att vi snällt nekat honom rusar hans kollega fram, pekar mot en tjej som just passerat och ropar:
     »Man, did you see that rack?!!«
     Vi skakar på huvudet och går till Fred Segal i hörnet av 5th Street och Broadway. Här säljs en urban blandning av märkeskläder, uppstickarmode, smycken och smink. En uppsjö av svenska märken hittas bland hyllor och bord. Acne, We, Whyred, Cheap Monday, J. Lindeberg och Nudie. Men när J frågar om de svenska märkena svarar snubben bakom disken på sedvanligt slött LA-manér:
     »Yeah, y’know… it’s hot… it’s sellable.«
     Det är en annan stämning här, ett annat tempo än i andra storstäder. Manana, manana, liksom. Men det beror såklart på att LA inte är en storstad, utan en hoper sammanlänkade småstäder och förorter. Santa Monica är en småstad. Hollywood en annan.
     Swedish brands? Yeah, y’know…
     Ett par Acne-jeans kostar 335 dollar.



Efter Santa Monica guidas vi av GPS-maskinen några kvarter söderut mot Venice Beach. Kakofonin av gatumusikanter, skrikande försäljare och småbarnsfamiljer är öronbedövande. Muskelbergen på utomhusgymet står kvar som om inget hänt sedan Jim Morrison bildade The Doors här för fyrtio år sedan. Cyklande poliser, joggande silikonbrudar, skejtare och rollerbladare svishar förbi när vi äter cheese- och carrotcake på Sidewalk Café. Palmerna svajar i blåsten från Stilla Havet. Solen dalar och det blir »magic hour« – den berömda timmen då mången photoshots och filminspelningar försöker ta vara på det fantastiska ljuset.

Dagen avslutas med drinkar och lugnt födelsedagsfirande på Viceroy.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem