lördag, juni 17, 2006

Årets personlighetsförändring



Det kommer förmodligen som en chock för de som känt mig länge. Och, quite frankly, jag är själv rätt förbluffad. Men jag måste erkänna: jag är hooked på fotbollen!
     Det hela beror såklart på en fotbollsgalen brorsa som redan innan han kom på ett veckolångt besök förklarade att »om vi inte ska titta på fotbollen är det ingen idé att jag kommer«.
     Sagt och gjort. Efter några matcher sedda – förutom Sveriges har ytterligare en handfull kollats in – inser jag plötsligt hur mycket av fotbollen som handlar om dramaturgi. Om hinder som ska överbryggas. Hjältar som ska rädda dagen. Två timmar spänning värdigt your avarage hollywood-rökare.
     (Jag är ledsen om jag drar växlar på självklarheter här, i så fall bjuder jag er insatta sportfanatiker på fnisset.)
     Mest ser jag hur mycket det handlar om tempo. Hur rätt människor måste befinna sig på rätt plats för att få den där bollen att flyta så smärtfritt som möjligt över planen och in i mål. På samma sätt som en filmintrig ska flyta fram med hjälp av välplacerade plotpoints, välregisserade skådespelare och välriktade replikpassningar.
     Det enda som saknas är ju manuset, vilket såklart skänker fotbollen det där oförutsägbara, realtidiga spänningsmomentet.
     Och kanske är det också så, att fotbollen erbjuder ett efterlängtad paus från en tillvaro som sedan länge överdoserats av populärkultur och mediekonsumtion. Sporten som en flykt från alla filmer, teveserier, magasin, krönikor och bloggar man hela tiden och reflexmässigt processar, analyserar och bildar åsikter kring. Fotbollen blir min frizon.
     Det sagt av en kille som på skolkatalogens klassfoto i sjuan bar t-shirten med det nördiga, men då högst allvarligt menande, budskapet: »musiken har räddat mig från idrotten«.
     Chockad var ordet.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem