söndag, juni 18, 2006

Stockholm Boogie-regissörerna är Sveriges nya filmhopp



Jag har många gånger tänkt att anledningen till att svensk film är så undermålig är oförmågan att ta ut svängarna. Att våga dra historier och karaktärer till ytterligheter. Att våga utforska extremerna.
     Och jag har många gänger tänkt att det är just det som gör danskarnas filmer så bra. Ta Festen, den politiska thrillern Den Tredje Makten eller förra årets fullkomligt lysande Bröder. I den senare inleder man med att ena brorsan kommer ut ur fängelset medan den andra, som är yrkesmilitär, skjuts ner någonstans över Afghanistan.
     Se där, en extrem situation att göra bra drama av!
     Svenska filmmakare tycks helt sakna detta och gör istället lagomheten till dygd. Visst finns det undantag, som Killinggängets Fyra nyanser av brunt och Björn Runges Om jag vänder mig om. Två filmer som visserligen vågar dra växlar på ytterligheterna men som lätt försvinner i ett filmland som prånglar ut den ena Wallander efter den andra Beck och däremellan några Hobert-sviter.
     
Men nu anas hopp, från oväntat håll dessutom. För vem hade kunnat tro att det bakom ännu en söderskildring av ungdomsnatten skulle dölja sig två nya starka filmberättare – de skäggiga enäggstvillingarna John och Karl-Uno Lindgren.
     Har just sett deras debutfilm Stockholm Boogie.
     Och jag älskar den!
     Och det beror inte bara på att det en av de vackraste, om inte den allra vackraste, Stockholmsskildringen jag någonsin sett på film. Simon Pramstens foto är balsam för storstadssjälen – cykelrumlandet längs Söder Mälarstrand, uppgörelsescenen vid Årstabrons fäste, festen de har uppe på »Apberget«, med Västerbron framför en glödade solnedgång som bakgrundfond.
     Nej, det som gör Stockholm Boogie så underbar är att bröderna Lindgren vågar dra sina karaktärer till ytterligheter. Därmed lyckas de – fritt från transportsträckor och mycket imponerande – föra storyn framåt, skapa humor där det annars skulle bli klichétyngt och göra bra drama av enkla situationer.
     Filmens premiss är knappast särskilt omvälvande: två kusiner blir utslängda från Kolingsborg och försöker sparka liv i natten genom att dumragga tjejer vid Slussen bussterminal. Allt medan ena kusinens flickvän, med vilken han har ett högst luddigt »uppehåll«, ränner runt i en hijackad sportbil för att leta upp sin pojkvän.
     Det är en enkel film. Men den funkar.
     Allra bäst funkar tjockisen Josef, spelad av en briljant Peter Lorentzon. En enstörig amatörbilmeckare, oerfaren av möten med det motsatta könnet, som möter sitt livs nederlag när turbon på hans Subaru Impresa krashar. Och som, i en senare scen, fullkomligt kokar av undertryckt ångest när han utbrister »jag vet vem är, jag vet vad jag vill, jag skiter i om bilen är paj!«.
     
Stockholm Boogie är dessutom långt bättre än den vämjeliga Hornstull-rullen Babylonsjukan, som den bär uppenbara likheter med. Båda skildrar kärlek och fylla i södermalmsnatten, båda har en hoppa-från-Västerbron-scen, båda slutar (såvitt jag minns) på Södersjukhusets akutmottagning. Men där Babylonsjukan kändes lika hasch-tomtigt suddig i manuskanten som AMS-förlorarna den skildrar är Stockholm Boogie en spänstig uppvisning i klassisk filmdramaturgi.
     Hoppa-från-Västerbron-scenen är ett bra exempel. I Babylonsjukan var det en långtråkig transportsträcka. I Stockholm Boogie tillhör scenen filmens gastkramande klimax.
     Det som får mig att verkligen hoppas, och det som övertygar mig om hur bra koll de två filmnördiga skaparbröderna har, är den underbara bakomfilmen som följer med dvd:n.
     Vi tas med på en kaotisk budgetinspelning, där den exekutive producenten Colin Nutley tvingas blunda inför faktumet att filmteamet bjöd alla sina vänner på flaköl när den galet realistiska festscenen skulle filmas. Vi ser hur regissörerna vågar byta ut skådisen till en av de bärande rollerna bara fyra dagar innan inspelningsstart. Och vi får på nära håll höra brödraparet Lindgren redovisa sin starka känsla för hantverket under ett antal bakomintervjuer.
     »Filmen är otroligt karaktärsdriven«, säger de. »Vi tror på att dra karaktärena till extremer.«
     Lyssna och lär, landet lagom.

3 Kommentarer:

BloggBeduinen skrev...

Apropå långkalsonger...läs den här killen: http://staffan.blogg.se/index.html
En arg kille i sina bästa år som gör narr av liknelsen "The penn is mightier than the sword" genom att verkligen skriva med ett svärd!!!//BloggBeduinen

måndag, juni 19, 2006  
David skrev...

Såg filmen ikväll och när jag läser din text undrar jag verkligen om det är samma film vi sett. Dialogen fick mig att tänka på "Stockholms natt", det saknades flyt och karaktärerna ska vi inte ens tala om. Jag håller helt och fullt med om att svensk film befinner sig i kris, men den här rullen gjorde bara (precis som Babylonsjukan) att den känns än djupare. Är bröderna Lindgren polare till dig? Någon annan förklaring till din hyllning har jag svårt att se!

torsdag, juli 20, 2006  
Anonym skrev...

Såg denna filmen idag, inte hela tyvär men åtminstone slutet och jag håller verkligen med dig. Tycker att Sverige har blivit mer och mer känt för att inte kunna göra film men "Stockholm Boogie" är ett stort undantag! Jag skulle vilja säga att det är en verklighetstrogen film. Så jag skulle bara vilja tack bröderna Lindgren för att dom visar svenska folket hur en riktgit film ska göras!

söndag, juli 01, 2007  

Skicka en kommentar

Länkar till denna text:

Skapa en länk

<< Hem