torsdag, juni 08, 2006

Storstad in action

Det är så klyschigt, jag vet, man jag kan inte motså det. Varje gång jag promenerar en gata i Stockholm och passerar fik där det sitter folk på uteserveringar med latteglas och solglasögon. Vissa sitter ensamma med Powerbooks, andra sitter i par och pratar business, någon skojar med personalen.
     När jag bodde i Birkastan personifierades denna drömbild av Mellqvist på Rörstrandsgatan. Kaffebaren som ett hål i väggen. En ägare som nickar igenkännande. Latten som landar på bardisken innan man ens beställt. Stammiskänslan.
     Idag passerar jag Non Solo Bar på Odengatans norra tredjedel, den som flankeras av Sibirien och Östermalm. Jag bara passerar. Har redan köpt min latte på Seven Eleven. Men de sitter där ändå, under allén, med sina lattar, sina powerbooks, i sina samtal.
     Det är sommar. Det är storstad in action.

Övrigt i dag: Sigge Eklund gör en djupdykning i sina barndoms drömmar och försöker definiera skillnaden mellan journalister och författare efter ett möte med Ronnie Sandahl på tunnelbanan:
     »Som Virtanen Skugge & de andra har han från tidig ålder varit i ständig dialog, med läsare, med en tydlig mottagare, och det har präglat honom mer än han vet själv. […] Om ingen mottagare fanns skulle kanske ingenting skrivas. Den grundläggande skillnaden mellan journalister och författare?«
     Jag har tidigare varit rätt snabb att avfärda dessa långlånga Siggetexter som pretentiösta drapor. Kanske var jag färgad av Natalia Kazmierskas raljerande krönika förra året. Men jag har haft fel. Ger man texterna tid uppenbarar sig en unik inblick författarhjärnan man aldrig skulle få på Kulturhusets författarträffar.
     Det är vackert, väldigt långt och väldigt mycket blogg. Läs!

Och i kväll intervjuar jag en popduo för ett porträtt till ett av våra största magasin. Redaktionen bokade bord åt oss på Teatergrillen. Vet inte hur jag ska tolka det riktigt – kill ’em with kindness kanske? – men lite lyxigt känns det.

10 Kommentarer:

gus skrev...

"Stammiskänslan."

Skärp dig nu, fåntratt. Ditt sökande efter exklusivitet och utvaldhet (= bekräftelse) är ju rent generande.

Att du är en trist broiler förstår man genast. Men du kunde kanske vara lite mindre förutsägbar kring det hela.

torsdag, juni 08, 2006  
Anonymous skrev...

Oj vad konstigt att det redan fanns en kommentar, som var så otroligt lik den jag hade tänkt skriva.

Jag blir rentav irriterad av var och varannat inlägg du skriver.

What's up med storstadsromantiken? Kooom igen.

Du skriver verkligen bra, men jag förstår liksom inte vad du vill uppnå med den här bloggen. Vill du visa att du har häftiga, exklusiva vanor? Att du reser till USA och har jobbat på reklambyrå och röker exklusiva amerikanska cigaretter? Eller kan det helt enkelt vara så att du vill mingla bland eliten? Får ofta den känslan av din blogg.

Men, jo du har ju rätt, jag behöver ju faktiskt inte läsa din blogg.

fredag, juni 09, 2006  
Konrad Olsson skrev...

What's up med storstadsromantiken? Well, min anonyme vän, jag gillar staden, that's what's up. Jag gillar staden för att jag gillar att röra mig där människor rör sig. Jag gillar staden för att den har ett omedelbart utbud. Jag förstår inte vad som är så provocerande med att jag skriver några korta rader om att folk sitter på en uteservering, dricker kaffe och njuter av solskensväder. Det måste väl ändå vara något av det enklaste, mest mänskliga man kan göra? Är det konstigt? Är det konstigt att gilla staden? Kanske för någon som bor på landet.

fredag, juni 09, 2006  
titti skrev...

gus och anon: äntligen någon som säger till.

fredag, juni 09, 2006  
Anonymous skrev...

Uppenbarligen är det fler än jag som har reagerat.

Det som jag tycker är "provocerande" är känslan jag får av att du verkligen vill VISA dina läsare att du kan stockholm, har fullt med vänner och "stammis-hak" där, du kan new york, du kan dina kärva filmer och snåriga litteratur, du kan skriva osv. Smått elitistiskt - vilket jag inte klarar av.
Kort sagt saknar jag förundran i dina texter.

Jag tyckte mycket om flare, som jag snubblade över av en slump, och hittade sedan en länk till din blogg någonstans. Men jag tror ärligt talat jag måste sluta läsa den... vilket är trist.

För övrigt bor jag själv i stockholm, born and raised. Vilket egentligen inte har någonting med någonting att göra.

lördag, juni 10, 2006  
Andreas skrev...

Konrad liksom Ronnie Sundahl m fl sugs så lätt in i medieträsket att det är sorgligt att se. Ni borde ta lärdom av detta: http://st.nu/noje/kultur.php?action=visa_artikel&id=559772

tisdag, juni 13, 2006  
The Lid skrev...

Själv minns jag vintervärmen i Sydney. Där man gled ner för George Street med en islatte i handen. Och finnansmännen vid tolvtiden strömmade ut vid Martin Place precis som myror från en myrstack och vid tunnelbaneuppgångarna stod scientologkyrkan och gjorde desperata försök att omvända den solgassande skaran som passerade. Det var en underbar känsla att se allt. När man fått nog och solen sänkte sig över Circular Quay gled man ner i Woolloomooloo bay och såg hur en av våra största Hollywoodstjärnor glider in på sin motorcykel. Morsade sedan på killen i Woolloomooloo bay kiosken som hälsade igenkännligt! Stammiskänslan!......vad är det för fel att skriva så här!?? Det är underbart! Go Konrad!

tisdag, juni 13, 2006  
Anonymous skrev...

För första gången sedan jag sade upp mig från jobbet för två månader sedan så fann jag mig utanför Grand Central vid 42nd Street och Lexington Avenue.
Efter en förvirrande resa med tunnelbanan från Williamsburg med förseningar på L Train och en icke fungerande air-conditioning på fyran så sprang jag ut ur underjordens mörker och rakt in i lunchrusningen utanför Chrystler Building.
Försommarvärmen lyckades inte sakta ner rusningen och jag förvånades över mängden av människor och deras förmåga att tränga sig igenom den mest tätbefolkade trotoar i Midtown. Var det verkligen såhär jag brukade spendera mina dagar?
Efter någon minut så märkte jag hur jag omedvetet började få upp farten. Med blicken spänd rakt fram, ögonen vilandes på ingen och alla, så korsade jag 5th Avenue. Jag nickade åt skoputsaren vars namn jag aldrig lärde mig trots att han putsat mina skor fler gånger än jag har köpt frukost från blondinen på Devon’s.
Utan att fatta ett märbart beslut så promenerade jag ett kvarter söderut. Det var trots allt lunch och precis som under min tid på firman så klev jag in på Manchu Cafe för att hämta min sandwhich combo. Plastlådorna med smörgåsar låg prydligt i rad i samma kylskåp där dom alltid legat. Utan att läsa etiketten plockade jag upp min tonfisk/skinka/brie med croisant och tillhörande Sobee.
6 dollar senare klev jag ut på trotoaren i den gassande sommarsolen och styrde mina steg mot Bryant Park samtidigt som jag fummlade efter iPoden. Vid hörnet på 41st Street vid Madison Avenue vinkade tidningsförsäljaren glatt och utbrast på sin iranska brytning ”long time no see..”

tisdag, juni 13, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Okej, anonymous, här kommer ett halvlångt försök till förklaring:

Det är tråkigt att jag förlorar en läsare, men jag vet inte om det finns så mycket jag kan göra. Mer än att säga att du kanske missförstått mig lite. Jag har väldigt få, om några, exklusiva vanor. Jag är blott en enkel frilansskribent, bor i andrahandslägenhet i Bromma. Jag gillar Stockholm, jag kan i vissa stunder tycka den är magisk. Du tycker inte det (kanske för att du är härifrån). Jag respekterar det, men det är såklart onödigt att du ska komma hit och bli irriterad.

Självklart vill jag visa mina läsare vad jag kan. Syftet med bloggen (om det ens finns något så uttalat och genomtänkt som ett syfte) är att hålla fingrarna igång, att skriva, att dela med mig att det jag ser, hör, läser, uppfattar. Självklart skriver jag bara om det jag har koll på. Självklart skriver jag om det som råkar passera genom mitt liv.

Det är inte så att jag KAN så otroligt mycket om New York (eller om Stockholm för den delen). Jag ska resa till USA för att delar av min familj bor där och jag tänkte besöka några intressanta, spännande platser och butiker medan jag är där. Jag tänkte också tipsa om dem här på bloggen. Om det inte passar, om du blir irriterad, så kanske det är bäst att du undviker att läsa.

Det enda som gör mig lite beklämd i din kommentar är att du säger att jag saknar förundran, när jag själv tycker att så mycket av det jag skriver om bottnar i just förundran. Kanske framför allt i min kärlek till staden, vilka intryck man får av den, vart den tar en. Men det är möjligt att det är något i bloggskrivandets lätt småhafsiga tonläge som gör att det låter lite von oben, jag vet inte.

Till sist så har jag uppdaterat citatbloggen med några tänkvärda ord i sammanhanget.

Andreas: Vad menas med att "sugas in i mediaträsket" och varför är det sorgligt? Artikeln du refererar till var rolig, men motiven luddiga. Den gode Kristian Ekenberg skrev bra om den på sin blogg: http://addison.blogg.se/

Till yttermera sist: tack The Lid och A för era fantastiska storstadsskildringar. Räkna med att det blir mer Stockholm på bloggen framöver. Det är svårt att undvika på sommaren.

onsdag, juni 14, 2006  
Andreas skrev...

Jag menar att lockelsen att vara en av de som är "inne" kan vara farlig i längden. Att man anammar etablissemangets spelregler och bara följer med utan att vara sig själv trogen. Det som fått mig och andra att reagera är att du uppvisar tecken på detta. Med din vurm för etablerade skribenter, USA-komplex (ptja, de flesta kultur- och nöjesskribenter verkar lida av det) och stammiskänslan. Det är inget fel på din förundran utan det är snarare en av dina starkaste kort. Se bara till att utmana konventionerna litet mer och bli inte en cynisk lallare på andra sidan.

onsdag, juni 14, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem