lördag, juli 01, 2006

Dag elva: Shoot the freak, polisrazzia och Vanity Fair vs Details



Strax innan vi åker till Coney Island springer jag ner till hörnet av Driggs och Meeker, sätter mig på en trapp och uppdaterar bloggen. Fortfarande ingen uppkoppling hemma hos A och vad gör man inte för att upprätthålla kontinuiteten på resedagboken.
     Coney Island är en orgie i kitsch. Vi är här för att få lite sol, kanske ta ett dopp i Atlanten, men innan vi ens nått stranden stannar vi till under en skylt med det bisarra budskapet »Shoot the freak«. En storvuxen man, som påminner om serietidningskillen i Simpsons, gastar i en mikrofon: »Live human target! Shoot the freak!!!«.
     Jag bara måste pröva.
     Och mycket riktigt, när serietidningskillen laddat mitt paintball-vapen springer det fram en snubbe bakom några tunnor och jag börjar peppra på honom. Han har visserligen skydd som täcker varenda del av kroppen men jag träffar både skallen och skrevet.



På stranden uppvaktas vi av en man som säljer iskalla Coronas. Hans röst är Brooklynraspig, han panna svettig och han berättar att han sålt öl på stranden i 20 år. »I was 18 when I started, man!« Kanske är det hans långa och trogna tjänst som fått honom att anställa en sidekick, en svart hiphopsnubbe, som drar lådan med Coronas åt honom.
     Tio minuter senare uppvaktas vi av polisen.
     »Do you guys have ID?«
     Vi börjar gräva efter våra leg.
     »You can’t drink alcohol on the beach«, förkunnar de. »And above that, there’s no glass bottles here either.«
     Men det var en snubbe som sålde åt oss, förklarar vi.
     »Actually, it’s him we’re looking for.«
     Våra svenska ID-kort räddar oss och poliserna uppmanar oss att dricka upp (!) och sedan slänga flaskorna.

Efter debaclet med lagen fortsätter jag min studie av Vanity Fair. Christopher Hitchens skriver en lång, och grymt researchad, artikel om avsugningens historia i senaste numret. Man kan inte annat än älska ett sånt uppslag. Speciellt eftersom det hela bär en så tung och seriös inramning.
     Men just den inramningen får mig också att knappt orka med tidningen. Ansatsen är bara för stor. Texten för maffig och för svårtuggad. Jag menar, vem orkar läsa de här romanlånga texterna i varje nummer?
     Denna seriositet står i kontrast till Details som jag läser på tunnelbanan på väg in till Manhattan. Där återfinns ännu en sån där artikel om »nya« fenomen: »Bathroom sex is the new one night stand«. Till skillnad från Vanity Fair är den högst spekulativ och baseras på vad några anonyma källor säger. De kan lika gärna vara påhittade, men texten – tillsammans med bilden! – är betydligt mer underhållande än Hitchens kuksugarepos i Vanity Fair.

På kvällen åker vi till Central Park och ser Joan Didion läsa ur sin nya bok The Year of Magical Thinking. Jag gillar det mer än jag trodde. Hennes ben ser ut som binnikemaskar och hon läser sin stenhårda prosa med entonig, sävlig röst.
     Mitt i intervjun som följer uppläsningen börjar det ösregna igen. Hela publiken, några hundra pers, flyr undan skyfallet och lämnar stackars Didion kvar på scenen. Själva lyckas vi fånga en buss på 5th avenue, tar oss ner till Union Square och äter sushi på ett ställe som serverar gratis sake. Japp, du läste rätt. Gratis sake.
     Only in New York, baby.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem