onsdag, juli 26, 2006

Jag är ingen karaktär längre



Arrgh!
     Måste… läsa… klart…
     Jag försöker komma igenom Klas Östergrens Gentlemen för andra gången. Och precis som för tre år sedan drabbas jag av känslan av att gå med för stora gummistövlar genom halvmeterdjup gyttja. Den är bara för seg i den där episkt biografiska andra akten.
     Men jag vill ändå läsa den. Eller snarare: jag vill ha läst den.
     Delvis på grund av en gammal kollega som ivrigt propagerade för att just Gentlemen skulle passa min rådande tillvaro. Och visst, jag är väl ungefär lika gammal som Klasa var när han skrev berättelsen. Och visst charmas jag av upplägget i bokens inledning. Det är liksom sinnebilden av ensam ung man i Stockholm. Jaget driver omkring på söder, luspank, bestulen på alla sina ägodelar, letandes efter vettiga skrivjobb. Och vips träffar han en excentrisk galenpanna, full av dramatiska skrönor och lika excentriska vänner att hämta stoff från, dessutom utrustad en nedärvd megavåning på Hornsgatan. Bara att flytta in.
     Gott så. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att det där är över och förbi för min del. Den där post-gymnasiala förmågan att vilja se sig själv som en karaktär i sitt eget liv. Eller boken om sitt liv, om man så vill.
     Jag gick länge omkring och bar på den där storartade känslan av att just jag, just nu, i denna tid, på denna plats, bar på en större hemlighet om staden, livet, flickorna, whatever, än alla andra i min omgivning.
     Det var förstås inte så enkelt.
     Eller snarare: det var just så enkelt. Det var inte mer.
     För när man rest sig ur den där bakfyllan de tidiga tjugoårens upptäckarlusta och it’s-all-happening-mentalitet och inser att livet varken börjar eller slutar med en själv – ja, då skiftas perspektiven. Livet fortsätter – bortom de storögda, brådmogna och naiva föreställningarna om världen som i Gentlemen uttrycks just i de söderromantiska skildringarna i början av boken – och man förstår att en bra story är viktigare än hamstra småroliga anekdoter.
     Kanske upptäcker även Klasa det i den sista akten av boken. Men just nu är den för jävla tråkig.
     264 sidor kvar.
     Måste… läsa… klart…

5 Kommentarer:

Anonymous skrev...

"För när man rest sig ur den där bakfyllan de tidiga tjugoårens upptäckarlusta och it’s-all-happening-mentalitet och inser att livet varken börjar eller slutar med en själv – ja, då skiftas perspektiven. Livet fortsätter – bortom de storögda, brådmogna och naiva föreställningarna om världen".....

Shit man, missade jag din trettioårsdag? Grattis i efterskott!

torsdag, juli 27, 2006  
BloggBeduinen skrev...

"Den gamla kollegan" vill bara påpeka att det var av nyfikenhet på OM boken skulle passa dig bättre, eftersom du befinner dig mer "rätt" i tiden. "Måste… läsa… klart…" är för övrigt den enda känsla Gentlemen lämnade mig med. Lite kul läsning i ämnet: http://staffan.blogg.se/130905175943_stergren_r_skittrkig.html Observera inlägget av en viss BloggBeduin! (Ja, jag hade fel, jag trodde du skulle gilla den mer än du uppenbarligen gör!)//BloggBeduinen

torsdag, juli 27, 2006  
BloggBeduinen skrev...

...jobbigt att vara en GAMMAL kollega och inte bara en föredetta!

torsdag, juli 27, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Det är möjligtvis ett norrländskt syftningsfel från min sida att hela tiden referera till mina före detta kollegor som "gamla". Jag syftar givetvis inte på din ålder (även om det är lite roligt att du är så känslig) utan på det faktum att vi, som kollegor, är... ehh, gamla. Har ingen bättre förklaring än att det är så man – eller kanske bara jag? – uttrycker sig här uppe.

Det är möjligt att formuleringen "ivrigt propagerade" också var lite missvisande, men initialt blir jag mest besviken på mig själv för att jag liksom inte FATTAR grejen med Östergren. Efter att ha läst det eminenta inlägget av Staffan, med efterföljande Bloggbeduin-kommentar (snygg referens till mig där), börjar jag tro att min ovanstående analys kanske är helt fel. Att det inte har med min, ehrm, uppgörelse med de tidiga tjugoåren att göra, utan snarare med det faktum att Östergren faktiskt var skittråkig.
Annars uppskattar givetvis litterära tips även i fortsättningen.

Börjar för övrigt gilla Staffan mer och mer, sedan ditt tips om mannen. Först störde jag mig i kubik på att han bara GNÄLLDE hela tiden. Efter Gentlemen-sågningen, och även andra texter på sistone, kan jag bättre identifiera mig med honom.

torsdag, juli 27, 2006  
karin skrev...

jag fattade inte heller östergren. fast å andra sidan finns det rätt många svenska författare jag inte fattar, det finns ett gäng typiska manliga/kvinnliga ikoner som jag aldrig riktigt orkar ta mig igenom.

fredag, juli 28, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem