söndag, juli 23, 2006

Manlig vänskap



Jag hade tänkt skriva något om Sports Night, eftersom jag plöjt boxen nu. Jag hade tänkt skriva något om Aaron Sorkin och hans förmåga att mejsla ner manlig vänskap i sina serier genom en blandning av sarkasmer-som-egentligen-är-komplimanger och trasiga far-och-son-relationer.
     Dan och Casey i Sports Night. Leo och Presidenten i Vita Huset. Förmodat också Matt och Daniel i kommande Studio 60 on the Sunset Strip.
     Jag hade ett långt worddokument fyllt med formuleringar. Jag hade en koppling till min egen familj. Till den genom generationer destillerade jargongen mellan far och söner, mellan storebröder och lillebröder. Den hårda, sarkastiska jargongen. Som Sorkin är så bra på.
     Jag tänkte skriva om detta.
     Istället började jag kolla de två första säsongerna av Entourage.
     Och när man är mitt uppe i en text om ena teveserien ska man inte börja kolla på nästa. Ty texten dör.
     Så jag sitter där, med datorn på magen, och kan inte sluta titta på de hysteriskt roliga, de ogenerat grabbiga, de sooo LA:iga, episoderna om hollywoodhoppet Vincent Chase, hans tre polare, hans underbart sviniga agent och deras kamp för berömelse, gratis-Maseratis och Top-10-modeller i La la-land.
     Johnny Drama, liksom.
     »Let’s hug it out, bitch«, liksom.
     »Can you get laid without Vince, that's the question?«
     »Do I give a fuck, that's the answer!«
     Liksom.
     Och jag är fast i en helt annan typ av manlig vänskap.
     Och sen hade jag tänkt skriva något om dessa manliga vänskaper. Försöka jämföra dem. Dra paralleller. Visa på skillnaderna – å ena sidan tysta-nickar-manligt i i Sorkins serier, å andra sidan ohälsosamt skrattsalvegrabbigt i Entourage.
     Men i Stubbskär är man inte riktigt för den typen av analyser.
     Och någonstans tänker jag så här: manlig vänskap går inte att skriva om. Manlig vänskap går inte att prata om. Inte utan alkohol, anyway. Kanske existerar den inte ens, mer som ett luddigt begrepp, något outtalat, mellan män.
     Så jag nöjer mig med att rekommendera de båda – Sports Night och Entourage – med varmaste hälsningar från Norrland.

2 Kommentarer:

karin skrev...

fast skrivs det inte om manlig vänskap jämt och ständigt? det filmas ju hur ofta som helst, i alla fall. snackiga män som går ut och raggar på tjejer samtidigt som de ägnar sig åt att bekräfta varandra. tyst manlig bonding, sån där mellan ordkarga machomän. män som inringats av kvinnor och plötsligt utbyter blickar och f ö r s t å r varandra. män som inte förstår varandra alls, men går och skaver och liksom nöter ihop sig. barndomsvänner som går på upptäcktsfärder ihop, fajtas mot lärare ihop, krigar ihop, runkar ihop, faller för samma tjejer. fäder och söner, bröder, skolkamrater - you name it. skildringarna av manlig vänskap lyckas ju dessutom ofta kvala in i den där ligan med "allmängiltig" kultur, medan kvinnlig vänskap oftare avfärdas som en exklusivt kvinnlig angelägenhet.

måndag, juli 24, 2006  
Konrad Olsson skrev...

True. Varför jag inte lyckades formulera ett vettigt resonemang kring det.
Jag lekte med tanken att försöka ta död på begreppet. jag menar, varför upphöja just en specifik manlig vänskap? Vänskap som vänskap, liksom. Fast sen tänkte jag att jag faktiskt ändå gillar begreppet, i alla fall i Sorkins skildringar.
I fallet Entourage är jag mer tveksam om det är rätt att gömma sig bakom etiketten "manlig vänskap". Bondingen där är ju mer... vad ska vi kalla den... pubertal.

onsdag, juli 26, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem