söndag, juli 30, 2006

Pitt Schmitt



»De bästa skådisarna är de vars privatliv man vet allra minst om«, sa en god vän på en middag härom kvällen. Han syftade på sina favoriter Edward Norton och Dustin Hoffman och jag fyllde genast i:
     »Precis! Och det är därför Brad Pitt aldrig kommer bli lika bra igen.«
     Med all hysteri kring Brangelina, bäbisar och hemliga bröllop, samt Brad Pitts numera allt för starka megakändisaura, är det svårt att uppbringa någon entusiasm inför kommande The Assassination of Jesse James. Man tittar på trailern och tänker bara »Pitt Pitt Pitt« istället för »pepp pepp pepp«.
     Brad Pitt är ändå en skådis som haft viljan att gå en lite snårigare väg än exempelvis hunk-kollegan Tom Cruise – som nästan uteslutande ägnar sig åt filmer där han ensam får ståta på filmaffischerna. Brad Pitt har ju, åtminstone fram till 2004 års Troja, ganska konsekvent valt att medverka i filmer där han frikostigt delar med sig av huvudrollsinnehavandet. Favvofilmen Spy Game är ett typiskt Pittskt filmval, i vilken han – till skillnad från Tom Cruise – tillåter sig själv kämpa om uppmärksamheten med hans äldre förlaga Robert Redford.
     Men i ljuset av senaste årens allt mer skvalleromsusade tillvaro börjar det bli svårt att ta honom på allvar. Ta Oceans Twelve. Ta Mr. and Mrs. Smith. Ganska långt från formtopparna i David Fincher-regisserade Se7en och Fight Club.
     Men så läser jag en oväntad plot outline på IMDb för filmen Chad Schmidt som påstås ha premiär 2008. Handlingen kretsar kring Chad Schmidt – talangfull amatörskådis som flyttar till 1980-talets Los Angeles i hopp om genombrott. Problemet är bara att han är på pricken lik en annan skådis, tillika megakändis i vardande – Brad Pitt.
     Ett fantastisk roligt upplägg!
     Enigt IMDb, samt några korta notiser från 2005, ska Brad Pitt givetvis spela både sig själv och Chad Schmidt. Och kanske kan detta bli Brad Pitts återtåg till kreddigare territorier. Ett sätt att vrida sin världskändisimage till nya metanivåer i en Being John Malkovich för den, om inte dalande så åtminstone överexponerande, stjärnan.
     Annars får vi nöja oss med att han tackat ja till ännu en Fincher-rulle. Det har ju funkat förut.

4 Kommentarer:

karin skrev...

fast norton halkade ner ett ganska rejält snäpp efter att han regisserat den där usla romcomen med ben stiller...
(barndomskompisar som blivit präst/rabbi faller för samma tjej). jag ville verkligen gilla den, om så på ett lättsamt, ytligt sätt, men det gick fan inte.

måndag, juli 31, 2006  
karin skrev...

fresten - pitt tycker jag nog bäst om i där floden flyter fram. där är han en riktig golden boy (fast självdestruktiv). en av få redford-filmatiseringar jag verkligen gillar - kanske för att boken är så vacker, också...

måndag, juli 31, 2006  
Anonymous skrev...

Visst, "Keeping the Faith" har sina brister och jag tycker att den i sina stunder är rent pinsam.
Trots det så gillar jag den verkligen. Kom igen! Två barndomskompisar som växer upp på manhattan, den ena blir rabbi och den andra präst. Filmen är späckad med teologiska trivialiteter, oslagbara oneliners och underbara New York scener. Lägg till en metahistoria om olikheter, vänskap och mänsklig fåfänga där alla kan känna igen sig.
Kanske faller filmen om man har för höga förväntingar. Men som sagt, titta på ingridienserna. Det är svårt att förlora.

måndag, juli 31, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Jag minns att jag såg Keeping the Faith med hyfsad behållning. Anonymous ger en bra bild av varför. Men det är väl en typisk humörsfilm. Alltså, beroendes på vilket humör man är på är den antingen katastrofalt patetisk eller charmigt underhållande.

tisdag, augusti 01, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem