fredag, juli 07, 2006

Post resa: tidningarna jag läste

Vanity Fair, $4,50, Vanityfair.com
I ett lätt raljerande inlägg för en vecka sedan undrade jag vem som orkar läsa de romanlånga texterna i varje Vanity Fair-nummer. Svaret låg närmre än jag trodde:
     Jag, uppenbarligen.
     Efter att ha trängt mig igenom två-tre längre texter från juni- och juli-numrena brast dammen. Jag läste allt. Plötsligt kändes Vanity Fairs texter inte långa längre, det var resten av tidningsvärlden som kändes hopplöst snuttifierad.
     En faktaspäckad djupdykning i de dyra hedge-fund-villorna i Greenwich, Connecticut, klämdes på en eftermiddag. Copyright-turerna kring Da Vinci-koden gav en obehaglig ovisshet om vem som egentligen har rätt. Och tidigare nämnda Christopher Hitchens-krönika om avsugningens historia skaffade sig snabbt legend-status i min bok.
     I ett gammal luggslitet »music issue« som låg hemma hos A i Brooklyn hittade jag en kort intervju med 87-årige CBS-ankaret Mike Wallace. På frågan vilket motto han hade svarade han:
     »Nowadays? Fuck em!«
     Den typen av svar får man inte i svenska magasin.
     Något jag inte ännu orkat med är alla Bush-hatar-artiklar. Och något jag heller inte fattat är Dominick Dunnes – bror till Joan Didons framlidna make John Gregory Dunne – kändismingelkrönikor. Hans Cannes-rapport i augustinumret kändes panschis-bloggigt, åsikterna hopplöst trötta och man undrar varför en 76-årig gammal gubbe ska hålla i skvallerkrönikan. Borde inte någon mer… eh, viril penna hålla i de smaskigheterna?
     Vilket för oss till Vanity Fairs största brist. Den är rätt osexig. Det spelar faktiskt ingen roll hur ofta än 50-plussarna på redaktionen sätter skådisar som Sandra Bullock och Hilary Swank på omslaget.
     Textmässigt krossar de däremot de flesta. Och som om inte det vore nog – de är nästan bättre på bildsidan än på textsidan. Något som inte minst bevisas av svenske Jonas Karlsson.
     Precis innnan jag steg på planet i New York – med samma gamla ångest över att ha ännu en sömnlös nattflight till Sverige framför mig – hade augustinumret precis landat på Hudson News tidningshyllor.
     Hemresan var räddad.


Entertainment Weekly, $3,50, EW.com
Även för den mest kallsvettigt film- och teveberoende känns det lite overkill att läsa Entertainment Weekly i Sverige för 276 kr i månaden, baserat på lösnummerpriset 69 kr på Press Stop.
     Men det är prima semesterläsning.
     Ett exempel är nyhetsreportaget (i nummer 883) om hur Disney efter sammangåendet med Pixar försäkte kväva den senare genom produktionsavdelningen Circle 7. Fristående från Pixars kreatörer skulle avdelningen jobba med att enbart späda ut tidigare framgångar och leverera uppföljare – av bland andra Monsters Inc och Toy Story – på löpande band. Lyckligtvis lades avdelningen ner och Disneychefen som startade den har slutat.
     Storyn – som är intressant insiderläsning och kul kuriosa för en filmnördig svenne – kändes betydligt mer relevant när man läste den i Los Angeles. Där påverkades hundratals arbetstillfällen av denna corporate-fadäs. Vilket påminner om varför nöjestidningar är så mycket större i USA än i Sverige; där borta är nöjesbranschen en industri, här hemma en samling frilansare i Vasastan.
     Entertainment Weekly består annars mest av branschnytt och filmskvaller man lätt kommer åt via uppmärksamma bloggar. Men i sommarnumret (884/885) får vi tevejournalistik man sällan hittar någon annanstans. Under vinjetten »113 things vi love right now« uppmärksammas skådisarna bakom 24:s hatälskade presidentpar Charles och Martha Logan – Gregory Itzin och Jean Smart. Och på ett fint uppslag hypas Matthew Perry och Amanda Peet inför höstens stora tevefyrverkeri Studio 60 on the Sunset Strip.
     Entertainment Weekly är småkul veckotidningsblädder som dock inte kommer ersätta Premiere-prenumerationen.


Details, $3,95, Details.com
Jag prenumererade i fyra år, men slutade i höstas. När jag köper mitt första nummer sedan dess har jag glömt varför.
     Details är den enda herrtidningen som inte sportar bikinibrudar på omslaget, utan istället kör med aktuella manliga skådisar. Den är full av nördiga fakta, bra mode och välskrivna porträtt. De »seriösa« reportagen har ofta rätt oväntade vinklar – eller vad sägs om en feature på Tjetjeniens nya 29-åriga premiärminister Razman Kadyrov under namnet »The most dangerous man in Russia«?
     Roligast är dock egna tesdrivande artiklar som »Bathroom sex is the new one night stand«, »Quit pimpin your cubicle« och en hatartikel mot flip-flopskor under rubriken »You’re not on the beach – put on some shoes«.
     Den befriande frånvaron av nakna brudar är dock utbytt mot en illa dold gay-ness.
     Men det känns också rätt befriande.


Dwell, $4,99, Dwell.com
Välgjord och snygg kusin till Wallpaper och svenska Residence. Designnyheter, inredning och arkitekturhistoria.
     Hårdvinklad på modernismen. Mer design och arkitektur än inredningsreportage, vilket väl säger mer om marknaden än tidningsmakarna.


Los Angeles Magazine, $4,95, Lamag.com
New York Magazine, $3,99, Nymag.com

Lokalpatriotiska blaskor, intressanta att läsa på plats men rätt onödiga här hemma.
     Den förra är den mest magasiniga av de två, ett månadstidning med lätt Vanity Fair-komplex. Bra och lång feature på det nya omgjorda Hollywood.
     Den senare är en slags Nöjesguiden i veckomagasinformat. Fullt av tips i sommarnumret, men lite läsning. Omslagsparet Scarlett Johansson och Woody Allen följs upp av en mycket kort text inne i tidningen. Helikopterbilderna över sommar-New York var dock fantastiska.

3 Kommentarer:

Addison. skrev...

Bra, jag blev lite orolig för dig efter VF-dissen, men nu verkar det ha ordnat sig. Helt rätt om Dunne - Måns Kallentoft låter huvudpersonen i sin senaste roman läsa Dunnes dagbok, bara ett enkelt konstaterande, men med så mycket - svårtydd - undertext.
Hitchens i all ära - ingen skriver bättre i världen än Wolcott (även om han, hemska tanke, kanske börjar bli lite mossig).

tisdag, juli 11, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Jo, mina första kommentarer var nog lite väl spontana (var faktiskt förvånad att du inte röt till då). Även ovanstående är rätt svepande, jag har till exempel inte tagit mig an Wolcott ännu. Men min mersmak på VF lär föra mig även dit.
Vad gäller Kallentoft har jag väntat på pocketen ända sedan dina hyllningar. Den lär komma till hösten.

tisdag, juli 11, 2006  
Addison. skrev...

Måste bara varna att detta inte är Wolcotts finaste alster. Sedan han började beefa med högern - och i synnerhet National Review - har det inte varit lika skoj att läsa hans grejer. Och ja - jag funderade på att ryta till, hehe.

onsdag, juli 12, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem