måndag, augusti 21, 2006

Hösten, baby



Det mullrar över Bromma. Regnet öser ner. Väggarna skakar. Det är inte utan att man frestas till allsköns liknelser. En mörk anstormande höst dundrar in över sommarfriden. Typ.
     Och det är inte utan att man frestas vara blixtnostalgisk, över sommaren som gått. Så sent som förra fredagen satt jag ju i Vasaparken och åt min pastasallad-leftover och läste min Auster-pocket och njöt av frilanslivet, between jobs. Det sprang hundar än hit än dit, vofsade upp och ner för kullen, strax ovanför de dammiga, dånande vägmaskinerna vid parkentrén nere vid Torsgatan. Och när jag slog ihop mitt pack och promenerade mot Rörstrandsesplanaden och Ritorno såg jag solande sensemestrare ligga och lata sig i gräset. En kvinna i skuggan under ett träd, utövandes långsamma kampsportsrörelser jag glömt vad de heter. Och nere vid nya gräsplanen, i solen bredvid nya grusplanen, stod en hoper snubbar och gjorde boxningsövningar, ömsom luftslag, ömsom sparkar, ömsom armhävningar.
     En sådan dag!
     Nu sitter jag i ett belamrat kök, med datorn på lilla köksbordet, med frilansjobben i högar, magasinen i högar, espressokopparna i högar. Jag har jobbat här inne hela sommaren. Solen har lyst för starkt på dagarna, vid min skrivplats vid fönstret i vardagsrummet. Det gör den inte längre. Det är dags att flytta in igen.
     Hela frilansupplägget hade sina syften. Det har sina syften. Jag skulle åstadkomma saker. Jobba mindre, skriva mer. Jag gör det. Ändå är det sommarstunderna jag tänker på mest. De jag njuter av mest. Frukost på balkongen en tidig vardag, kaffe i solen, morgontidning innan arbetsdagen i köket.
     Det är skillnad på grejen och var grejen tar en.
     Och nu kommer hösten. Det är inte utan att man frestas ta till de stora orden. Tala om vändpunkterna. Jorden som vrider sig runt sin axel, kylan som lurar bortom september. Eldprovet är över, det är slutlarvat. Här ska jobbas, skrivas, nu börjar livet på riktigt. Stor dramatik – det är dags nu!
     Men det känns inte lika avgörande längre. Inte som alla andra somrar som tagit slut, alla andra höstar som tagit vid. Allting sker enligt plan. Jag fick en tillräckligt bra sommar för att formulera en plan. Jag reste till USA, jag reste till Umeå. Jag fick tid att hitta den inre chefen, som brorsan kallade det. Hitta den inre snuten, som D kallade det.
     Saker i min tillvaro har lagt sig på ett vis som gör mig harmonisk, metodisk. Framåtsträvande, i behaglig takt. Jag ser fram emot att bli äldre, jag har i alla fall inget emot det. För jag njuter nu, som jag njöt av middagen förra veckan, med morsfars och L, då första tecknet kom. Då första mörka regnet föll över Stockholm, utanför restaurang Kungsholmen. Då det blänkte från Södermalm och Riddarfjärden, från asfalten, pölarna och taxibilarnas blanka huvar.
     Jag njöt, jag njuter. Jag har min plan, jag gör min grej.
     Låt 25-årsdagen komma.

0 Kommentarer:

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem