lördag, augusti 05, 2006

Refused-filmen värd att se

Ibland får jag för mig att posta ostrukturerade stream-of-consciousness-texter på bloggen. Som den här under. Gott så, det är rätt befriande att bara låta skrivlusten ta överhanden ibland. Sånt får bloggen att kännas mäktig, levande. Men så smyger det sig också in en och annan generaliserande åsikt. Som den om Refused-filmen.
     Hade egentligen inte tänkt säga något om den, jag är lite för nära de som är med i den. Har hört Kristofer Steen prata om den på fester i fyra års tid. Har hört historien berättas för mig tidigare, av de som är med, av folk runt bandet. Hell, jag till och med lånade mitt exemplar av filmen av David Sandström. Men nu sitter jag ändå här, med aschlet på blogg-pottan, och känner att jag måste förklara mig.
     Kort sagt: att slänga sig med svepande omdömen som »semi-poetisk« och »allt för vacker« kändes lite missvisande.
     Refused Are Fucking Dead är visserligen en vacker film. Den innehåller – förutom en arkeologisk teve-intervju med tonåringarna Dennis Lyxzén och David Sandsström, nostagitrippiga livesekvenser från Popstad-spelningen 1997 och ett gång härligt rastriga turnébilder – några av de mest vackra skildringarna av ett sommar-Umeå jag sett. Någonsin.
     Den är absolut sevärd.
     Filmen låter bandet tala ut om vad som hände de sista skälvande dagarna i deras historia. Men eftersom den är gjord av medlemmen Kristofer Steen är det svårt att bedöma den utifrån något annat kriterie än att det är bandets eget slutord. Det är således ingen rock-dokumentär, i något slags journalistisk mening.
     För att vara det hade den behövt berätta en historia som den helt utelämnar. Den om varför Refuseds splittring var så omtumlande för omvärlden. Historien om deras sista platta The Shape of Punk to Come. Skivan som kom att bli ett av de mest banbrytande och internationellt mest inflytelserika punkalbumen i Sveriges historia. Fråga vilket aktuellt amerikanskt nu-metal-band som helst och de upphöjer den plattan till skyarna. Crazy Town gjorde en cover på New Noise. Bara en sån sak.
     Vilken annan dokumentärfilmare som helst hade valt att påpeka att Refused hade kunnat bli ordentligt internationellt stora, bara de fortsatt spela ihop.
     Att jag i förbigående kallade den för »allt för vacker« var helt enkelt i relation till den smutsiga, stökiga, röriga hardcore-scen bandet kom springande ur. Och i relation till en kommande dokumentär om den amerikanska hardcore-scenens tidiga år. Bilderna i den trailern var allt annat än poetiska.
     Det vore, som sagt, kul att se en sådan dokumentär om vad som hände i Umeå, och resten av Sverige, när hardcore-scenen var som störst i mitten av nittiotalet.
     Men den filmen ska nog inte göras av Refused själva.

6 Kommentarer:

Anonymous skrev...

Visst är det ganska ballt att känna Refused, men att skryta om det är ju inte ballt på något sätt.
DS-13

måndag, augusti 14, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Det trodde jag inte heller.
Finns DS-13 fortfarande, föresten?

måndag, augusti 14, 2006  
block skrev...

du, konrad, jag skulle inte kunna hålla med mer om refused-filmen. jag tyckte att man liksom inte fick något mer än de där slutorden du snackar om. vackert, visst. men helt informationslöst. men "alltför vacker" tycker jag inte – refused gick ju mer emot rådande hardcoreestetik än någon annan.

tisdag, augusti 15, 2006  
Konrad Olsson skrev...

...och därmed är det inte sagt att det var meningen att man SKULLE få något annat än just slutorden. Tror faktiskt Kristoffer Steen medvetet undvek att vara informationstung, och i stället valde att fokusera den känslomässiga upplevelsen av uppbrottet.
Och »allt för vacker« var, som sagt, lite missvisande. Det är bra att den är vacker, i meningen att det är bra med vackra filmer. Men det kändes lite som om uppbrottet var smutsigare än så (vilket bilderna från turnén visade) vilket kanske kunde avspeglats annorlunda i filmen. Och om ansatsen är att berätta just den känslomässiga delen av uppbrottet, kunde kanske manéret varit lite skitigare?
Men det är verkligen en petitess.

tisdag, augusti 15, 2006  
Johan skrev...

Man kan hålla på att tjata i evighet om sådana här smådetaljer. Det en schysst film. Lämna d där.

Personligen så skulle jag gärna ha sett lite mer av den där tv intervjun och så hade d varit fint om filmen hade varit ordentligt synkad så att bilden och musiken kom samtidigt.

söndag, oktober 15, 2006  
deltidsharmonisk skrev...

Jag har just sett den. Kluven. Vet inte om jag hade så många frågor. Den är ju olidligt vacker, sorgsen. Men känns väldigt ospontan, känns som precis varenda ord är skrivet. Som att dom läste från manus.

tisdag, oktober 17, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem