måndag, september 04, 2006

Lassgårds film skuggas av Mikkelsens tama karaktär


»Ut med dig Mads!«

Okej, det är lite spoilers här nere.
     Susanne Biers Efter Bröllopet har hyllats hejvilt runtom i pressen. Kvällsisarna gav den full pott båda två. DN och den gode Ekenberg ställer sig mer avvaktande till de mest såpasliskiga scenerna, även om skådisinsatserna drar upp intrycket.
     Gott så. Men är det bara jag som förvirras över vilken historia Bier egentligen vill berätta?
     Efter att ha eftersnackat upplevelsen i lördags kväll blev det uppenbart att både filmen tillhör Rolf Lassgård. Skådespelar- såväl som karaktärsmässigt. Han spelar med ett övertygande, bullrande känslosvall, fullt värdigt epitetet »sitt livs roll«. Han gör alkoholistens antirationella sludder så trovärdigt att man blir övertygad om att han druckit innan inspelning. Alla har förstått hans nyfunna storhet.
     Och vad desto viktigare är – det är hans karaktär som gör den verkliga resan i filmen. Det är han som styr spelet. Det är han som tar till drastiska åtgärder för att rädda sitt eftermäle. Så det enda man undrar är – varför är Mads Mikkelsen där och stör?
     Missförstå mig rätt, Mikkelsen är en stor skådis han också, men karaktären Jacob kollras bort någonstans i mitten. Filmen börjar med honom, mitt i ett myllrande Indien, och man får liksom känslan att, japp, här har vi vår hjälte.
     Och det är visserligen hans liv som initialt trasslas till av intrigen. Han måste göra ett val – ska han stanna i Danmark med sin nyligen upptäckta tjugoåriga dotter, eller återvända till sitt förlovade barnhem i Indien, där det brådmogne halvadoptivbarnet Pramod väntar?
     Och japp, han gör ett val. Han stannar.
     Men varför då?
     Det hela blir obegripligt när hans tomma, fårade ansikte endast berörs av det faktum att hans dotter blivit bedragen av sin man – en effektsökande ingrediens i intrigen som känns completely uncalled for.
     Därefter dalar hans känslomässiga patos så lågt att man knappt kan höra botten på brunnen han trillat i, allt medan Rolf Lassgård bölar loss i mer briljanta och brutala utspel än någonsin.
     Helheten blir förvirrad och ofokuserad. Hur vackert regi och skådespeleri filmen än bjuder på, i rakt nedstigande led från Biers förra Bröder – som, så här i efterhand, också bör omprövas för sitt skissartade slut.
     Jag anar att DN:s Kerstin Gezelius är inne på samma spår när hon i sin recension försiktigt undrar: »För vem gråter man egentligen? Och varför?«
     Man gråter för Rolf Lassgård. Men helt klart är det inte.

* * *

För övrigt såg jag filmen ute på nya Astoria Sickla. Och min spontana reaktion var – nja! Visserligen var den gamla Dieselverkstan ruffigt cool med sin tegelfasad, och salongen hade skönt gungande säten, men kassorna var samma popcornstånd som SF skämmer ut sig med. Var är den utlovade mörka chokladen? Espresson?
     Efteråt kikade vi in i den närliggande restaurangen. Ljusen lös på de vita dukarna, men stämningen var loj och medelåldern lika medelålders som inne i salongen.

För övrigt 2: Jag kan inte låta bli att undra om Rolf Lassgård castats speciellt för att filmen ska gå bra i Sverige. Det finns ju egentligen inget i storyn som kräver att han är svensk.

5 Kommentarer:

Janne skrev...

Vad är grejen med Lassgård egentligen? Oftast när man ser filmer med honom så är han mer Lassgård än sin rollkaraktär. Han är alltid sådär Lassgårdsmysig. Är han lassgårdscastad i alla filmer han är med i?

Det är som Persbrandt, som alltid är Persbrandt (istället för sin karaktär).

onsdag, september 06, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Att skådisar har ett väldigt specifikt uttryck behöver nödvändigtvis inte vara något negativt, tycker jag. Visst, det kan bli väl franchiseaktigt ibland. Men är det bra behöver det inte spela roll. Ta Al Pacino till exempel, eller Persbrandt, som har liknande kvaliteter (bortsett Beck-overloaden). Lassgård börjar också uppvisa dem.

torsdag, september 07, 2006  
Anonymous skrev...

att persbrandt skulle spela sig själv stämmer inte alls.
har du någonsin träffat eller sett en intervju med honom janne så ser du att det är stora fundamentala skillnader mellan persbrandt privat och hans karaktärer.
han har väl spelat in alldeles för många beck-filmer, därav att allmänheten tror att han är gunvald....

torsdag, september 07, 2006  
Emma skrev...

Jag tycker tvärtom att det är Lassgård som hamnar i skuggan av samtliga andra skådespelare, inte bara Mikkelsen, i Efter bröllopet. I filmens over the top-scener är han i mina ögon den gemensamma nämnaren. Jag blir mer och mer övertygad om att det handlar om att man är känsligare för nyanserna i svenskan, att jag helt missar eventuella stelheter och tillgjordheter i danskan. På svenska blir det så stelt, så teatralt, så mycket magstöd. Det blir lite för stort för filmduken på något sätt.

torsdag, september 07, 2006  
Konrad Olsson skrev...

Intressant teori, Emma, om svenskars uppfattningsförmåga av de danska respektive svenska nyanserna. Är det därför Lassgård hypats så hårt, månne?
Fast min kritik handlade ju mest om berättelsen, där jag fortfarande tycker Mikkelsens karaktär blev väldigt vag.

torsdag, september 07, 2006  

Post a Comment

Länkar till denna text:

Create a Link

<< Hem